Terminavslut

"Men det lilla och enkla som jag vårdar så väl

som är mäktigt att tämja har en plats i min själ" 

Klungan av utlämnade människor hukandes i den muntorra ljungen tittade med spända och ivriga blickar upp i trädtopparna, de tänker alla en gemensam tanke – Vart är hon?

Parallella händelser pågår ett stenkast bort, tre personer närmar sig stegen som står lutad mot den höga tallen där en holk är uppsatt. En av de tre var utrustad med en teleskopstång varav en vit kudde var fastvirad i ena änden, andra personen var stöd åt personen med några veckors gammal dun-debutant i famnen.

Vart är hon, var sitter mamman och övervakar sin unge?

I tystnaden hör klungan hur Gunnars jacka prasslar till och hans finger pekar mot en grantopp ca 20 m från stegen, vi försöker finna en vinkel där man ser mellan grenarna, där sitter hon med en fixerad blick mot sin avkomma. Sedan vrider hon huvudet på ett häpnadsväckande vis som liknar en slags förvånad förvarning. Hon vakar noggrant och är konstant närvarande i hennes hållning som plötsligt ändra sig...

Personen med dunungen är mer än halvvägs upp på stegen och Gunnar ropar” Se opp”. Pinnen och kudden för bort den missil-liknande modern i hennes attack, slagugglemamman flyger förbi och sätter sig i en ny grantopp längre bort. Dramatiken har precis nått sin kulmen.

Fredrika återför fågelunge med den vita kudden som sköld

Staaf med en slaguggleunge

Här ringmärks en av ungarna med Caroline som assisterande

Mor vakar

Mor attackera Caroline

Gunnar och hans assisten i full mundering

 

Sofie klarade sig från moderns moderinstinkt

Klassen fick ett kärt återseende av holkuppsättaren från Hedmark -  Gunnar och hans likasinnade assistent vars gemensamma entusiasm har byggt upp ett slagugglebestånd värt att övervaka i Nordvärmland. Av alla de holkar som klassen inventerade i april, och föregående klasser inventerat innan oss, kommer en statistikkurva bli sammanhängande och mer avslöjande. Hur ser denna statistik ut? 

Den ger en uppvisning i hur oviss slagugglans liv faktiskt är. En del år har varit väldigt dåligt med återbesök till uppsatta holkar, varför? Som vi nämnt tidigare i bloggen är slagugglan beroende av sin föda - gnagare, alltså gynnar ett bra gnagarår detta rovdjur. Överlever sorken vintern så ger den föda åt slagugglans ungar, och den som kläcks först får förmån av moderns byte. Först blir störst. Men finns det icke tillräckligt med föda så är det naturliga urvalet relativt enkelt, att färre ungar överlever en karg, rå men rättvis värld. Varför det skiftar med antal gnagare vissa år kan man fråga sig, det finns ingen riktig fastslagen teori. En av teorier är att gnagare, vars föda är rötter, i ökad population kan ge sådan extrem åverkan på en del kärlväxter att de i sin tur utvecklar ett försvar i form av gift som slår ut gnagaren. Men som sagt, ingen fastställd tes.

En sak man kan fastslå är hur komplext ekosystemet är men att det samtidigt är ganska självklart när man väl studerar det och lär sig varför det har valt detta otroligt ärliga framträdande. Motverkan ger påverkan, miljö formar organism.

Vi har fått träna på att nyckla växter där vi följer den systematisering som härrör från Småland.  Ännu en gång läggs vikt vid artkännedom och fältundervisning. Hur komplext kan då ekosystemet vara? Kan en blomma välja sin färg utefter vilken tid på året den har störst chans att pollineras? Biets öga uppfattar färgen röd sämre än t.ex. blå, vit  och gul och det gör att blommor som är röda oftast blommar senare på sommaren och att våren bringar fler vita, blå och gula blommor. Växten ökar därmed sina chanser och blommar då det finns fler bin inpå sommaren. Och på det här viset fortsätter det. Varför har pistillens märke olika antal, är stjälken trind eller triangulär, är stiplerna ihopsatta eller enskilda? Varför denna specifika precision som alla blommor nu besitter, att nischa småsakerna kan ge utdelning till flera generationers följd.  Med lupp, floror och en massa fälttimmar i vacker natur vid Nordbyberget, Ritamäki, Stöängen, Gartosofta, Rikenberg, Kårebols säter, Norra torp och ett par andra platser så har botanikveckan avslutats.

I grupp nyckla vi vid det vackra Kårebols säter

Här letar vi detaljer hos Carexsläktet

Elin har intagit klassrummet

En termin har avslutats och halvåret är avklarat ännu en gång. Sörlänningarna packar sina väskor fulla, torkar av diskbänken och låter allt vad Stöllet givit faktiskt göra ett uppehåll. Tillbaka till den vardag vi flyttade ifrån. Frågan är om vår nyvunna vardag kommer prägla gamla fotsteg på kullersten och rådjurstig. Kommer livet här i Nordvärmland sätta spår i oss även när vi spårar våra gamla löpor där hemma? Om vi lärt oss något visar det sig nästa gång vi är ute i skogen. Om vi där upptäcker ränder runt en trädstam och kan säga att den tretåiga hackspetten finns i närheten. Om vi finner skuggblåslav på en sten och börjar titta oss omkring där lågor och silverfuror omringar oss och förstår den långa skogskontinuitet som tillåts om den ej störs. Om vi kan höra näktergalen när vi går på Alvaret eller blir beskyddade av Fagus sylvatica´s bladmosaik i det varma sommarregnet. Kan du nämna något ute i det klassrum vi fått använda oss av så finns det kvar hos dig vart du än väljer att promenera.

Som Bertil avslutade sina meningar - ”..och så är det”

 
På återseende i Augusti

Roadblog

Växter vissnar, växter blommar. Jorden skälver, berget fortsätter sin konstanta vandring. När kängorna trycks ner i leran och vinden fångar håret så känner människor en beboelig känsla av frihet som ta avstånd från asfalt, plåt och isande ljud av motorer. Vi är på besök i ett färdiginrett naturum som organismer miljontals år dessförinnan och miljontals år framöver kommer besöka. Nederbörd och solsken har retat vårt humör likt en namnlös följeslagare. Vi väljer att dofta syrénbuskar och kohagar framför snabbmat och parfymer. Att känna sand och salt på huden då Haväng blev en paus från regnet var rogivande. Idag sitter 15 personer påväg tillbaka till Stöllet, vi är på väg hem igen. Ja hem är väl rätt benämning då dessa dagar på vägen bestått av att packa upp, packa ner och iväg till nästa nischade lokal. Ett hem är där tandborsten hinner blir torr på handfatet. Tittar man på vänner och klasskamrater idag så pågår en blomstrande trötthet i leende som lockats fram från minnen dessa dagar skapat. Våra blickar titta ut genom ett molnigt västkusten, blickar som skådat allt från fiskgjusen vid Segerstadsfyren och utsikten från Stenshuvud 97 möh. Den lärdom som vidgats under studieresan är för grovkornig att förklara med ord, därför förklaras den med finkornig pixlar. Men för att introducera denna bildkavalkad så fordras en aktning till vår klass. Det specifikt säregna vår klass erbjuder varandra är i likhet med Röd Gladans ödmjuka tumult i västvindarnas parad. Tack Emma Östlund, Sofie, Marcus, Elin, Isak, Anders, Jesper, Emma Wahlbäck, Johan Staaf, Mattias, Caroline, Janne, Johan From, Billy, Fredrika