Ringmärkning av slagugglor

Ni har säkert läst inlägget om när vi inventerar slaguggleholkar(om inte, gör det!) I alla fall var det nu dags för nästa del i arbetet, nämligen att ringmärka ungarna i de holkar där vi sett ägg eller en slaguggla under inventeringen. Det här var dock inget som vi skulle göra själva utan vi skulle istället hjälpa norrmannen Gunnar som satt upp många av de här holkarna. Han har verkligen vigt sitt liv åt de vackra slagugglorna med målet att sprida slagugglan in Norge från Sverige. Därför har han uppsikt över några hundratal holkar och genom det samt ringmärkningen av ungar kan han se se hur slagugglorna sprider sig och om antalet häckningarna ökar eller minskar. I ett antal år har han även haft ett samarbete med folkhögskolan där vi elever får hjälpa till med att inventera holkar och ringmärka ungar. Tyvärr var han på Grönland när vi hade möjlighet att ringmärka och därtill bestäms ringmärkningen av när ungarna är tillräckligt stora. För om de är för små passar inte ringen deras ben och åker lätt av men om ungarna är för stora hoppar de ur holken. Ja, ni läste rätt! När ungarna är tillräckligt stora tar de och faller 2-3 m ner till marken utan att skadas och gömmer sig sedan i närheten av holken, varför de kan vara svåra att hitta för oss ringmärkare. I år sammanföll tyvärr tiden för ringmärkningen med vår studieresa. Det betydde att Gunnar gjorde det mesta av ringmärkningen när vi inte var med, men som tur var för oss blev det tre holkar över där ungarna vid det tillfället var för små för att ringmärka.

Gunnar med sin side-kick pratar slagugglor

En solig dag åkte vi ut till den första av de tre holkarna där vi fick vänta ett tag på Gunnar och hans side-kick. Efter en kort presentation och info gick vi sedan i spänd förväntan till den första holken. Där tog Gunnar på sig säkerhetsutrustningen som bestod av en tjock vinterjacka, mössa och skyddsglasögon. Det finns nämligen en orsak till att de heter slagugglor och den är att de kan vara agressiva mot alla som de tror kan vara ett hot mot deras ungar, även oskyldiga ringmärkare. När Gunnar klättrade upp på stegen mot holken kunde vi andra se en slaguggleförälder kretsa oroligt runt holken. Vi fick intruktioner om att hålla ihop för om vi stod i en stor grupp skulle slagugglan inte våga anfalla oss. Istället var det Gunnar som var det främsta målet för ugglans eventuella attacker. Hans side-kick höll därför upp en kudde på en stång som med lite tur skulle bli ugglans offer istället för Gunnar. Dessutom skulle Gunnar inte kunna höra om ugglan kom glidande för ett anfall, ugglors strategi när de jagar är nämligen att smyga sig på sina byten och de flyger därför helt ljudlöst. Om vi inte varnade skulle han först märka attacken när ugglan borrade in sina klor i jackan. De många hålen i den visade att den varit med om det förr. Nu gick det dock bra, ugglan flög bara runt en bit från holken och gav oss en chans att se den på nära håll. Så bra gick det faktiskt vid alla tre holkar, det enda tillfälle då det kunde ha gått illa var när holken som de lutat stegen mot gled undan så att stegen med Gunnar och uggleungen föll. Det såg riktigt läskigt men gick som tur var bra både för Gunnar och ungen. De av oss som vågade fick också testa på att klättra upp till holken för att hämta eller lämna tillbaka ungar, självklart försedda med säkerhetsklädsel!

En orolig uggle-förälder visar sig på nära håll för oss

Gunnars side-kick står beredd med kudden om en ilsken slaguggla skulle komma

Man har riktigt snygg säkerhetsklädsel som ringmärkare!

Sedan fick vi ta och bekanta oss med de två små ungarna som Gunnar tagit ner från holken. Två små dunbollar som var så fula att de blev oemotståndligt söta! Innan de ringmärktes fick alla som ville hålla en stund i dem och såklart ville vi alla få en stund med en slaguggleunge. De små ungarna verkade dock inte lika glada över detta men förhoppningsvis led de inte alltför mycket av att passera från hand till hand. Ungarna vid de nästa två holkarna som vi besökte avhöll sig de flesta dock från att hålla i med hänsyn till dem. Nu hade vi ju redan hållit i en unge så då var det onödigt att de ungarna också skulle bli stressade av bli hållna av fler än nödvändigt. Det var dock en fantastisk känsla att hålla i en så liten, lätt varelse som var så skör i ens hand samtidigt som man visste att om de blev vuxna, skulle bli de kraftfulla, vackra ugglor vi såg flyga runt holken. Efter den dagen önskade vi nog alla de små ungarna lycka till på sin resa mot fullvuxna ugglor. Tyvärr är nog de flesta av de ungar som vi såg den dagen döda nu, då de flesta av dem var så små. Det är inte heller många ungar som lyckas bli fullvuxna, många dör på vägen men det är naturens gång hur sorgligt det än kan tyckas vara.

Det fanns dock de som var lite mer tveksamma inför slaguggleungarna

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Brandområdet i Västmanland

Branden i Västmanland, Salabranden och Hälleskogsbrännan, kärt barn har många namn men efter den uppräkningen ska väl de flesta förstå vilket brandområde som vi har förärat med vårt besök. En solig dag i mitten av juni tog vi två bussar och åkte den långa vägen till brandområdet i hopp om att få se svedjenäva men även för att få se något som man sällan ser, en skog som brunnit. Men innan dess fick vi lite bakgrundsinfo om branden av Elin i klassen som hade varit där ett år tidigare. Låt oss dra en del av den här:
Den 31 juli 2014 hade det varit torrt och varmt en längre tid. Den dagen skulle en markberedningsmaskin ut och jobba. En markberedare är en maskin som "plöjer marken" alltså rör om i jorden för att man sedan lättare ska kunna plantera trädplantorna eller fröerna. Problemet är att det finns sten i jorden och när den i hög hastighet träffar maskinens ståldelar bildas gnistor. Dessa gnistor kan få gräs, buskar och liknande att börja brinna om de träffar dem. Därför brukar man alltid ha en person som går efter maskinen för att släcka eventuella bränder. Just den här dagen 2014 fanns inte den personen på plats men föraren i markberedaren bestämde sig för att köra på ändå. Då uppstod såklart en gnista som gjorde att det började brinna och på grund av värmen, vinden samt att markerna var så torra så spred sig branden snabbt över ett mycket stort område. Branden krävde ett dödsoffer och när man väl lyckades släcka branden den 11 augusti hade ett 150 kvadratkilometer stort område brunnit.
Elin besökte brandområdet ett år senare den 1 augusti 2015, inte långt efter när det först öppnades för allmänheten. Hon fick då se en skogsmaskin som blivit fast i branden och brunnit. Det häftigaste var dock de stora klungorna av svedjenäva och det ville såklart alla i klassen också se nu vid vårt besök ett år senare. Det visade sig dock inte gå som vi hoppats...

Fotograf: Elin Kannerby

Skogsmaskinen som brann

 Fotograf: Elin Kannerby

Smält glas från skogsmaskinen(Tänk vilka temperaturer som krävs för att smälta glas!)

 Fotograf: Elin Kannerby

Svedjenäva i stora klungor!

När vi först anlände till brandområdet träffade vi på en kvinna som gjorde ett arbete om svedjenäva och brandnäva i brandområdet. Hon berättade att de stora klungor som man kunnat se det första året inte alls fanns nu året senare. Istället kunde man bara hitta enstaka små svedjenävor utspridda i landskapet. Lite lätt besvikna åkte vi dock vidare i hopp om att få se i alla fall en svedjenäva.
Det var otroligt häftigt och surrealistiskt att åka in bland alla svartbrända trädstammar som man såg så långt ögat kunde nå. Men marken var helt täckt av grönt och vi bestämde oss för att börja vår jakt på svedjenäva. Vi följde ett vattendrag och det dröjde inte länge innan vi hittade en och efter lite mer letande hade vi hittat ganska många. Dock utspridda och inte i några klungor. Vi hittade annat också som till exempel topplösa, men som en av oss trodde hette hopplösa...

Fotograf: Moa Pettersson

På jakt efter svedjenäva bland svartbrända stammar

Fotograf: Moa Pettersson

Svedjenäva!

Längs bilvägen växte vackra ängsklockor i mängder och där växte också den ljusiga kråkklövern! Vi fortsatte vår färd men var snart tvugna att stanna igen när vi passerade en äng av tuvull som växte så fint mellan träden. Fler än en blev helt salig av de söta små dunbollarna i mängder. Efter att vi stannat några fler gånger längs vägen tog vi ett lite längre stopp med fri lek. De flesta gick på upptäcksfärd men tre stycken av oss fångade och nycklade lite fjärilar och humlor.

Fotograf: Moa Pettersson

Ängsklockor

 Fotograf: Moa Pettersson

Tuvullsängen och Hanna som nog blev mest salig av oss alla

Vi hittade tyvärr inte den utbrända skogsmaskinen innan det var dags att åka hem. Innan vi påbörjade resan hem tog vi dock och åkte genom brandområdet en sista gång, denna gång utan stopp. Här som på några andra ställen i brandområdet växte det knappt någonting alls, och man såg varför, jorden var helt bortbränd från marken som nu bara bestod av en massa sten. Här fick man också en känsla för hur långt branden faktiskt kunde spridas med hjälp av vinden. För på andra sidan av en stor sjö såg vi ett litet bränt område...
Elden hade alltså med vindens hjälp tagit sig över och börjat brinna på andra sidan sjön!

Fotograf: Moa Pettersson

På vissa ställen är jorden helt borta

  Fotograf: Elin Kannerby

Sjön som branden hoppade över. Brandområdet på andra sidan syns som ett gråbrunt streck.

I slutet av brandområdet låg ett hus bara några meter från de svartbrända träden, de husägarna hade verkligen haft tur med tanke på hur nära elden varit. Man får verkligen respekt för naturens krafter när man ser sådant här. Men samtidigt har vi fått se hur snabbt livet återvänder efter något så dödligt som en skogsbrand. Faktum är att flera arter är beroende av bränder för sin överlevnad och nästan alla dem arterna är sällsynta idag eftersom det brinner för sällan i våra skogar. Vi är helt enkelt för bra på att släcka bränderna och vilken skogsägare vill få se sin skog brinna? Man bränner dock skog i flera naturreservat men jämfört med de enorma brandområden som fanns förut är det inte tillräckligt. Förhoppningsvis kan naturvården och skogsbruket hitta en lösning så att även framtidens generationer kan få uppleva något så dramatiskt och häftigt som en bränd skog och alla de arter som lever där.