Ni har säkert läst inlägget om när vi inventerar slaguggleholkar(om inte, gör det!) I alla fall var det nu dags för nästa del i arbetet, nämligen att ringmärka ungarna i de holkar där vi sett ägg eller en slaguggla under inventeringen. Det här var dock inget som vi skulle göra själva utan vi skulle istället hjälpa norrmannen Gunnar som satt upp många av de här holkarna. Han har verkligen vigt sitt liv åt de vackra slagugglorna med målet att sprida slagugglan in Norge från Sverige. Därför har han uppsikt över några hundratal holkar och genom det samt ringmärkningen av ungar kan han se se hur slagugglorna sprider sig och om antalet häckningarna ökar eller minskar. I ett antal år har han även haft ett samarbete med folkhögskolan där vi elever får hjälpa till med att inventera holkar och ringmärka ungar. Tyvärr var han på Grönland när vi hade möjlighet att ringmärka och därtill bestäms ringmärkningen av när ungarna är tillräckligt stora. För om de är för små passar inte ringen deras ben och åker lätt av men om ungarna är för stora hoppar de ur holken. Ja, ni läste rätt! När ungarna är tillräckligt stora tar de och faller 2-3 m ner till marken utan att skadas och gömmer sig sedan i närheten av holken, varför de kan vara svåra att hitta för oss ringmärkare. I år sammanföll tyvärr tiden för ringmärkningen med vår studieresa. Det betydde att Gunnar gjorde det mesta av ringmärkningen när vi inte var med, men som tur var för oss blev det tre holkar över där ungarna vid det tillfället var för små för att ringmärka.
Gunnar med sin side-kick pratar slagugglor
En solig dag åkte vi ut till den första av de tre holkarna där vi fick vänta ett tag på Gunnar och hans side-kick. Efter en kort presentation och info gick vi sedan i spänd förväntan till den första holken. Där tog Gunnar på sig säkerhetsutrustningen som bestod av en tjock vinterjacka, mössa och skyddsglasögon. Det finns nämligen en orsak till att de heter slagugglor och den är att de kan vara agressiva mot alla som de tror kan vara ett hot mot deras ungar, även oskyldiga ringmärkare. När Gunnar klättrade upp på stegen mot holken kunde vi andra se en slaguggleförälder kretsa oroligt runt holken. Vi fick intruktioner om att hålla ihop för om vi stod i en stor grupp skulle slagugglan inte våga anfalla oss. Istället var det Gunnar som var det främsta målet för ugglans eventuella attacker. Hans side-kick höll därför upp en kudde på en stång som med lite tur skulle bli ugglans offer istället för Gunnar. Dessutom skulle Gunnar inte kunna höra om ugglan kom glidande för ett anfall, ugglors strategi när de jagar är nämligen att smyga sig på sina byten och de flyger därför helt ljudlöst. Om vi inte varnade skulle han först märka attacken när ugglan borrade in sina klor i jackan. De många hålen i den visade att den varit med om det förr. Nu gick det dock bra, ugglan flög bara runt en bit från holken och gav oss en chans att se den på nära håll. Så bra gick det faktiskt vid alla tre holkar, det enda tillfälle då det kunde ha gått illa var när holken som de lutat stegen mot gled undan så att stegen med Gunnar och uggleungen föll. Det såg riktigt läskigt men gick som tur var bra både för Gunnar och ungen. De av oss som vågade fick också testa på att klättra upp till holken för att hämta eller lämna tillbaka ungar, självklart försedda med säkerhetsklädsel!
En orolig uggle-förälder visar sig på nära håll för oss
Gunnars side-kick står beredd med kudden om en ilsken slaguggla skulle komma
Man har riktigt snygg säkerhetsklädsel som ringmärkare!
Sedan fick vi ta och bekanta oss med de två små ungarna som Gunnar tagit ner från holken. Två små dunbollar som var så fula att de blev oemotståndligt söta! Innan de ringmärktes fick alla som ville hålla en stund i dem och såklart ville vi alla få en stund med en slaguggleunge. De små ungarna verkade dock inte lika glada över detta men förhoppningsvis led de inte alltför mycket av att passera från hand till hand. Ungarna vid de nästa två holkarna som vi besökte avhöll sig de flesta dock från att hålla i med hänsyn till dem. Nu hade vi ju redan hållit i en unge så då var det onödigt att de ungarna också skulle bli stressade av bli hållna av fler än nödvändigt. Det var dock en fantastisk känsla att hålla i en så liten, lätt varelse som var så skör i ens hand samtidigt som man visste att om de blev vuxna, skulle bli de kraftfulla, vackra ugglor vi såg flyga runt holken. Efter den dagen önskade vi nog alla de små ungarna lycka till på sin resa mot fullvuxna ugglor. Tyvärr är nog de flesta av de ungar som vi såg den dagen döda nu, då de flesta av dem var så små. Det är inte heller många ungar som lyckas bli fullvuxna, många dör på vägen men det är naturens gång hur sorgligt det än kan tyckas vara.
Det fanns dock de som var lite mer tveksamma inför slaguggleungarna
Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar