Natur & Fauna 2017: Med nya ögon i gammelskogen

År 1766 bröt en skogsbrand ut i Nordvärmland. Då var den förödande, idag är den lukrativ. Med åren härdades stammarna från brandljuden med sin kådförskjutning, vilket idag ger oss något helt utan dess like att upptäcka med lupp.

Veckan som gått har vi varit ute med Sebastian ”Basti” Kirppu och lärt oss om signalarter under fyra långa dagar ute i skogen. Bastis rötter får näring av artkunskap, något han gärna marknadsför som livbojar för dessa förbisedda små lavar, mossor, tickor och insekter. Den kunskap vi erhållit av denna nischade före detta elev på Natur och faunavård är lika viktig som vacker. Basti är eleven med endast folkhögskoleutbildning som bakgrund, han går hellre på en rådjursstig än på en trottoar, och från Gröna salen till urskog gick han.

En rödlistad organism är en signalart som kräver en strikt biotop men också avslöjar en möjlig nyckelbiotop, en väldigt nischad organism som kräver något som människan lyckats domesticera de senaste hundra åren: Tid. En ticka kräver trädets hela ålder och att trädet inte skövlas för tidigt.

Dagarna har öppnat nya sidor av vad skogen kan erbjuda, hur lunglaven inte bara uppvisar ett exotiskt utseende utan också är en viktig indikator på en lång skoglig kontinuitet. Hur livsviktig den brunpudrade nållaven är, som endast med lupp kan upptäckas, för den mångfald som en levande skogsidentitet faktiskt mår bra av. Vad vet vi om identitet? Alla organismer har en, så länge de får tid och utrymme att utveckla den.

(Basti har här borrat ett träd och räknar årsringar, just detta träd var över 300 år)

Johan Staaf

Brunpudrad nållav trivs på död ved och avflagnande bark på gran eller björkstubbar. Den är beroende av orörd skog och indikera höga naturvärden.

Klassen fick följa Basti på ett samrådsmöte i Vansbro där ett skogsbolag vill avverka en bit skog. Privatpersoner i området, som brinner för skogen och deras tjäderspel, vill inte skövla skogen. Ibland räcker det att själen brinner för det vackra och nära för att hindra en avverkning. Mötet bestod av skogsbolaget, skogsstyrelsen, intresseaktörer som bor granne med skogen samt Basti, fulladdad med artkunskap och lärlingar i ryggen. Vi fick erfara en sann syn och framförallt höra röster som använder sig av härskarteknik då skogsbolaget hade en uppvisning i storhetsvansinne och trångsynthet i samma debatt. Troligtvis handlar det inte om vilken sida man debatterar på, utan vilken kunskap man väljer att använda sig av, i den mån förlorade skogsbolaget just denna debatt då de väljer riksdalerna i veden. Bedömningarna har i detta fallet skett utifrån två synvinklar. Framtiden för just denna skogsbit är oviss, såsom många andra skogssamhällen runtom i Sverige.

Detta skriver Skogsstyrelsen om lunglaven i deras bok Signalarter: Indikatorer på skyddsvärd skog- Flora över kryptogamer –

”Lunglav förekommer spridd över hela landet, men är ovanlig i många slättbygder och i områden med torrt klimat. Den har minskat kraftigt under 1900-talet, främst som en följd av modernt skogsbruk, men även luftföroreningar har bidragit till tillbakagången. Den är numera vanligast i Norrlands inland och vissa delar av sydvästra Sverige. Förr förekom den mycket ymnigt i de flesta landskap och hade ofta apothecier. Idag är populationerna vanligen små, alltmer isolerade och sällan fertila. Någon väsentlig nyetablering sker inte längre och förekomsterna utgör därför huvudsakligen reliker av tidigare vidsträckt utbredning. Lunglav riskera nu att successivt försvinna från många landskap, en utveckling som redan påbörjats i södra Sverige”

Är platsen inte upptäckt av giriga glasögon med konservativ smuts på linsen så vore det som om platsen stått stilla i tiden, något så genuint och storslaget kan inte erbjuda dig mer än ärlighet och avskildhet, men vad mer behöver en människa? En urskog kan blir flera hundra år gammal, de flesta signalarter kräver död ved som är över 150 år gammal. Död som levande, lågor och silverfuror lever jämsides och balansen är sin egen att äga, ingen annans. Det är där signalarter oftast i små enhetliga samhällen har skapats ur exil att existera.


Lunglav

lunglav

I gammelgranskogen finns det träd i alla storlekar och åt alla håll; liggandes, lutandes, ståendes och böjda. Här kan träden ha riktigt höga åldrar utan att se så grova ut. Eftersom de flesta signalarterna behöver hög ålder i sin biotop är dessa skogar viktiga och även den ved som ligger i skogen.

Stavatallskogen är äldre än vad den ser ut, det är en naturskog och har en ålder över 150 år. Anledningen till att det är en skog med jämnåldriga träd är oftast pga att det brunnit i ett tidigare skede och senan har skogen tagit fart och framför allt stått orörd för avverkning.

Detta är en aspgelélav, en signalart som även är rödlistad som nära hotad. Laven hör till rynkiga gelélavar och lever på barken av gamla träd. Namnet på denna art avslöjar vilket träd den växer på. Denna art kräver en lång kontinuitet i skogen för att den ska kunna leva och du hittar den i mellersta Sverige i huvudsak.

Skogshakmossan är en signalart men inte rödlistad. I mellersta Sverige har den ett högt signalvärde medans den i längre norrut har ett medelhögt värde. Den krväver en hög och jämn markfuktighet och indikerar på att det finns artrik mossflora.

Skuggblåslaven i äldre naturskogar och som man kan hinta av namnet inte där den utsätts för solljus. Den behöver högluftfuktighet och växer gärna på fuktiga klippväggar och stenar men även på granar som blivit över 200 år helst. Det är en signalart och har ett högt signalvärde längs hela östra Sverige och även södrahalvan ner till och med Småland som gräns. Den är lätt att förväxla med en av vår vanligaste lav blåslaven men skuggblåslaven växer neråt och gärna i norrläge.

Violettgrå tagellav en vacker och sällsynt busklav som är flerfärgad och tillskilland från andra hänglavar så växer den åvanför grenarna. Den växer i barrskog gärna över 160 år Gärna på en långsamt växande liten gran med mycket lavar på sig och den växer tillsammans med andra viktiga signalarter och rödlistade arter. Den är själv en signalart med högt värde från västrasidan i norra Värmland över till den östra sidan över dalanar, Hälsingland och till Ångermanland. Den är rödlistad som Nära hotad.

Dvärgbägarlaven är en busklav som växer på död ved, lågor och stubbar utan bark. Den växer på en kornig/ grynig yta och det ser nästan ut som om den skulle ha små köttbullar längst ut sina fruktkroppar. Den har ett högt signalvärde i stort sett hela Sverige och är rödlistad som nära hotad.

Talltickan är en ticka som lever på ännu levande träd och blir riktigt hård. Den växer enbart på gamla tallar vanligast så tallar med tallticka på runt 200 år gamla och dom har ett medelhögt signalvärde. Den är rödlistad som nära hotad och påverkas start negativt av avverkning. Ofta får den när den blivit större än på denna bild en hovformad form.

Mörk kolflarnlav leveri barrskog på stubbar eller högstubbar från tidigt dimensionsavverkning som vart drabbade av brand vid minst ett tillfälle. och som sedan stått döda i minst 100 år men gärna närmare 300 år. Den är en signal art och den är rödlistad som nära hotad.

Det här är en gammal låga som det växer violmussling på och det är en nedbrytare. Den växer i ofta i barrskogar och gärna på granlågor då. Den vill ha det fuktigt och därför så växer den gärna intill myrkanter eller andra markfuktiga områden. Det är en signalart och den är rödlistad som nära hotad.

Detta är hål från Jättetickmalen som lägger sina ägg i fnöskeved som fnösketickan lever på. äggen växer och lever i veden och tickan och blir till larver och lever i veden i ca 3 år innan den blir en mal. Den lever i samma skogar som violmusslingen och är beroende av en lång skoglig kontinuitet och av död ved som kommit långt i nedbrytningen. den är rödlistad som nära hotad och är en signalart.

Detta är en skorplav som har grågrönvit grynig bål med lätt rosa fruktkroppar, det är en signalart som är vanligast i norra Sverige där den har ett medelhögt samt lågt signalvärde medans den i södra Sverige är mer sällsynt och därmed har ett högre signalvärde där. Den lever i fuktiga skogar och på murken ved i sumpskogar eller urskogar.

Bollvitmossa hör till vitmossefamiljen och växer inne i skogen dör det finns en hög markfuktighet och växer i tuvor. Dess huvud är större än de andra vitmossorna och format som just en boll nästan den blir även längre än dess familjemedlemmar. Den har en barkad mörk stam som ska kunna knäckas med ett litet ljud om man vill kontrollera att man hittat rätt. det är ingen rödlistad art men en signalart med ett högt värde och växer gärna i barrsumpskogar..