Balansera på lieblad och pistiller

Sommarlovet är över men sommaren i Stöllet är närvarande. Årstider och schema överensstämmer inte, men vad gör det när naturens skafferi matar den som är hungrig.

Skillnaden är egentligen livsnjutarens oklippta gräs, annars är Stöllet sig likt. Den vackra Norra Ny-Kyrkan hälsar de förbipasserande i vanlig ordning, måsarna skriker över den lugna älven och eleverna har packat upp de provisoriska väskorna för att ännu en termin låta sig försvinna in i det skikt som ligger lagrat i dalen. Sommarlovet är avklarat men sommaren har anlänt.

Baksidan av skolan. Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Vart är bästa platsen att uppleva varma sommarmånader? Helt riktigt, en Finngård, rättare sagt Finnmarks-området som är en av Sveriges sista ängsmarker. Vi packade släpet med tält, mat för ett par dagar och liar. Ner mot Arvika kommun och Gunnarskog fann vi en hängiven kulturvårdare- Anders Bäcklin. Anders välkomnade oss till Lafallshöjden (La=lada, fall=svedjebruk) ett av Värmlands artrikaste områden som började skötas under 1970-talet. En plats där tiden ej är välkommen, en plats som låter sig skötas utefter naturens välbehag. Under tre dagar lärde Anders oss hur man hanterar och sköter samt betydelsen av finngårdens roll i kulturen. Vi fick slå en mindre areal med lie för att komma in i den rätta svingen, sedan handlade det om att kalibrera lien utefter dess drivmotor- ens egen kropp. Vi fick testa att slipa med slipsten generad av motor samt av handkraft. Efter att man lärt sig den lilla men ack så viktiga teknik att vinkla liebladet utefter slipstenen så skall vinkeln av bladet ställas in efter kroppslängd och vinkelförhållande mellan orv och blad. Det sista man gör innan arbete är att bryna egget för att förfina den vassa vän som man behöver ute på fältet. Anders visade olika tekniker på hur man slår och detta var något vi alla anammade för att sedan applicera en egenfunnen teknik. I denna monotoniskt svingande rörelse så försvann tankarna kring ljudet av liebladet mot gräset och det rådde en koncentrerad tystnad oss alla sinsemellan. Förr i tiden kunde herren över den gård som skulle slås höra när en av slåttergubbarna slog sin lie slöare än de andra och bröt takten som han suttit och lyssnat efter uppe i det stora boningshuset. Efter slåtter så kräver gräset ännu en förvandling för att kunna brukas, torkas. En hässja var nästa steg och hässja hö.

Elin vässar en vän

Lafallhöjden Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Foto: Billy Lindblom

Sexfläckig bastardsvärmare Foto: Billy Lindblom

Fältgentiana Foto: Billy Lindblom

Hö till hässjan

En naken hässja

Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Det finns lika många sorters liekulturer som dialekter kändes det som när vi fick fördjupa oss i denna värld. Det finns hårda slipblad som man slipar medans knackeliens blad slår man med hammare för att vässa, buskblad är en annan variant och mycket bredare som används till buskar och grövre gräs.

Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Efter att ha slagit en av Lafallhöjdens kullar packade vi släpet med liar, bryn, matsäck och räfsor för att beger oss mot Tiskaretjärn där Peter från Holland har funnit en portal till något som vissa skulle kunna definiera som Svensk nejd. Hur Peter vårdar denna gård kan avslöjas genom att observera honom när han går med lien i en upprätt hållning. Han använder sig av en modell tagen från Österrike och lämnar inte ett enda stående strå kvar. Peters vidsträckta förhållande till naturskötsel och kulturbevarandet hörs genom Rödkullakons råmande. Att han har denna svenska ras i sina inägor uppvisar förståelsen till bevarandet av förfallna arter. Rödkullakon ger inte lika mycket mjölk eller kött som de framavlade boskapsdjuren vi vanligtvis ser runtom i Sverige, men den tillhör den svenska faunans minoritet. Likaså gav synen av Värmlandsfåren en vacker helhetsbild. 

Rödkullako Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Foto: Billy Lindblom

Kvällarna bestod av bad, grillning och att spatsera kring Lafallhöjdens vackra kringliggande miljöer. Hårt arbete var dåtidens utmattande religion, idag går folk på gym och springer maraton för att låta ens primitiva energi få utlopp. Efter att ha besökt den äldre generationers blåsor i händerna, krämpor i ryggen och svettiga kroppar så inser man vad tiden är. Tiden förändras inte, den expanderar eller komprimerar var persons samtid med förgående generationer.

Choco

Hjorton Foto: Thiago Ribeiro Mendes

Kvällsdopp Foto: Thiago Ribeiro Mendes

"Hären av Hässjan"

 

Att bli hemmablind är när man vistas i en sevärd miljö med stängda ögon, något människor runtom i världen gör varje dag. För att öppna ögonen krävs ibland en annan kulturs syn på det hela. För att se en vacker del av Sverige så har Thiago Ribeiro Mendes från Brasilien gjort en video. Kopiera länken nedan för se video-
https://www.youtube.com/watch?v=pRIGPUXSirA