28 april 2016

Holkinventering av slaguggla

De senaste tre veckorna har vi ägnat någon dag eller två i veckan åt att inventera ett gäng slaguggleholkar som sitter uppe i norra Värmlands skogar. Metodiken är att man sätter en kompaktkamera på en fotomast (tänk er selfiestick XXXL), kör igång 10 sek tidsutlösare och försöker sedan snabbt som attan att manövrera den vingliga och vobbliga stången till hålet i holken utan att vare sig så sönder kameran mot närliggande träd eller slå fotomasten i huvudet på sina klasskamrater. Har man tur så ser man en fantastiskt fin fågel på displayen när man hissat ner kameran igen, men allt som oftast stod holkarna tomma. Något som bekräftar vår teori om att det vår ett väldigt dåligt år för ugglorna i år.   

Foto: Helena Björnström
Foto: Elin Korall
Foto: Elin Korall
Foto: Elin Korall

Foto: Elin Korall
Helt lottlösa gick vi inte, men att få ett fint porträtt på slagugglan när den sitter i holken var minst sagt svårt. 
Ibland kunde man komma till holken, och ugglan hade redan flugit ur när de hörde att vi närmade oss. Då fick man en bild på äggen istället, så nog får vi allt några ungar att ringmärka senare i vår.


(Film från egengjorda stativet, Kannerby och Korall)

Periodvis kunde det kännas lite deppigt när man gick från holk till holk och fick bom varje gång. så då roade vi oss med att ta ett gäng mer eller mindre seriösa selfies när vi ändå hade tillgång till utrustningen.


Idag som var den avslutade dagen, så passade vi på att kolla holkarna som satt längre bort från vägar, dit man fick gå långt för att vägbommarna satt uppe pga tjällossningen. För att effektivisera arbetet delade vi upp oss i mindre grupper, och vara två av lagen fick vara cyklister. Problemet var bara att vi enbart hade tre fotomaster, något som vi kunde lösa med hjälp av ett vanligt kamerastativ, en pinne i skogen, väldigt mycket silvertejp och en smartphone som kronan på verket.
Foto: Elin Kannerby
Avslutningsvis måste vi ju såklart bjuda på en film från den coola selfie-sticken som visades på förra bilden! Efter flertalet misslyckade och komiska försök med stativ-konstellationen på tidigare holk fick Lag Elin pinnen att fungera redan vid första försöket vid andra holken! Till belöning fick de en häftig video på en Slaguggla och hens två ägg. 


Totalt sett hittade vi ugglor i nio holkar, ett lägre resultat än tidigare år, men inte deppar vi för det! I höst ska de kläckta ungarna ringmärkas och vi ser med spänning fram emot att se hur många ungar vi kommer att få träffa!

19 april 2016

Naturvärdesbedömning igen!

Ja, ni läste rätt, nu ska det handla om naturvärdesbedömning igen! Det var inte slut med naturvärdesbedömningar efter Karlstad, utan det var bara början. Nu skulle nämligen resten av klassen lära sig denna ädla konst, kanske med lite hjälp från de sina som varit i Karlstad(?). I vilket fall som helst började vi med att i klassrummet gå igenom de olika modellerna för naturvärdesbedömning som finns. Det finns alltså inte en allsmäktig modell utan (nästan) alla skogsbolag har en egen, liksom Skogsstyrelsen och sen finns det ytterligare en modell kallad Drakenbergmodellen. Vi körde med de två sistnämnda i fält. Det alla modeller har gemensamt är att de ska göra det enkelt för användaren att hitta en skog med höga naturvärden(nyckelbiotop). Det vanliga är annars att man letar efter arter som signalerar höga naturvärden, det vill säga signalarter, men det tar lång tid att lära sig det. Naturvärdesbedömning var som så mycket annat dock allt annat än enkelt från början. För det första behöver du sätta dig in i hur modellen är uppbyggd vilket är olika från modell till modell. Sen måste du också lära dig vad de olika begreppen betyder! Har du någonsin hört talas om en lok/vät? Inte det? Då är det dags att lära dig sådana ord bland annat om du vill kunna naturvärdesbedöma. En annan egenskap som kan vara bra att ha är att kunna uppskatta antalet träd per hektar, inte alls svårt...(även om det finns knep!).

Fotograf: Hanna Eriksson
Det kan bli lite trångt när 16 elever försöker kolla på en lav i lupp samtidigt...

Fotograf: Hanna Eriksson
Vad har vi här då? Det går inte särskilt snabbt framåt när det utropet kommer titt som tätt...

Efter introduktionen gav vi oss äntligen ut i skogen, vårt rätta habitat! Fast det var nära att vi inte kom dit alls. För som ni kanske har sett har vi nu blivit vana vid att köra fast i snön, men nu när den är borta trodde vi att vi kunde slappna av. Men icke! När vi skulle parkera den ena bussen så sa det bara slurp och så hade marken svalt halva hjulet på ena sidan så att bussen stod och tippade oroväckande! Det såg inte heller ut som att någon skulle kunna komma till vår undsättning. Till slut tog vi därför beslutet att med gemensamma krafter försöka få upp bilen även fast det verkade omöjligt. Och...Vi lyckades! Så där fick man lite spänning i vardagen och vi kom fram till vår skog till sist. 

Där fick vi stövla runt och gnugga våra smarta huvuden ihop för att kunna fylla i blanketterna korrekt. Här ligger nämligen ytterligare ett problem med dessa naturvärdesbedömningar, nämligen att det tex är svårt att veta om det verkligen finns mycket hänglavar när man inte vet vad man ska jämföra med. Sådana saker kan ju också variera beroende på var i landet du befinner dig, och de flesta av oss är ju ännu ganska gröna värmlänningar än. I vilket fall som helst gjorde vi vårt bästa tills det var dags för samling då vi skulle jämföra våra resultat. Det var nog fler än en som hade kryssat annorlunda än Anders men vi kom fram till att det kunde bero lite på var i skogen man uppehållit sig. En del av sakerna på blanketterna kan vara lite svåra att hitta, så om man inte genomsöker hela skogen noga är det lätt att man missar något. Särskilt eftersom skogen kan variera mellan olika partier. En sådan sak som är särskilt svårfunnen, är signalarterna, särskilt eftersom vi inte har gått igenom dem än. Men vi lär oss dem(förhoppningsvis) allt eftersom vi hittar dem. Signalarterna är nämligen ofta det som avgör om en skog blir en nyckelbiotop eller inte, så det är därför dem är så bra att kunna!

Fotograf: Nelly Karlsson
Väggrenen ser fast ut, men det är den inte...Under gruset döljer sig leran.

Fotograf: Nelly Karlsson
Även människor kan bli fast i leran och behöva en hjälpande hand upp!

Nu har vi hunnit besöka både tallskog, granskog och lövskog som vi försökt naturvärdesbedöma efter bästa förmåga. Men ibland blev vi kanske lite för uppfyllda av skogen vi gick i för att orka fylla i några blanketter. Istället blev det en artsightseeing utan dess like! Vi fick särskilt se många fina svampar tack vare Helena i klassen som är mykolog(svampexpert) och galen i svampar. Till klassens stora lycka, se bara vad vi lyckades hitta! Vet du förresten vilken av dem som är en signalart?

Fotograf: Hanna Eriksson
Filtlav

Fotograf: Hanna Eriksson
Fnöskticka

Fotograf: Hanna Eriksson
Bombmurkla!
De här fantastiska svamparna är mycket sällsynta och därför fridlysta. De har tom lyckats stoppa skogsavverkningar! Klassens häftigaste artfynd hittills!

Fotograf: Hanna Eriksson
Klibbticka

Fotograf: Hanna Eriksson
Svart vårskål

Fotograf: Hanna Eriksson
Tulpanskål

Vilken art var då en signalart? Jo, svampen på den sista bilden, tulpanskålen!




14 april 2016

Naturvärdesbedömning

I torsdags i förra veckan drog halva klassen ner till Karlstad för att följa med på en naturvärdesbedömningskurs som Naturskyddsföreningen höll i. Jan Bengtsson från Skogsstyrelsen var inbjuden som vår lärare kvällen till ära. Vi började med en samåkning ut till en tallhällmark, där vi fick diverse blanketter som vi gick igenom.



Där efter delades vi upp i mindre grupper och fick gå runt och leta efter saker på vår krysslista. Efter att ha varit en del regnskurar på turen ner till Karlstad så klarnade värdet upp sig och vi fick några fina timmar i skogen. 

Tall är ett träd som kan vara lite svårt att åldersbestämma beroende på vilken typ av mark den här växt på, så för att ta reda på exakta åldern krävs en liten tunn borr som kallas tillväxtborr. Men den får man en tunt litet utsnitt från trädet så kan man räkna årsringarna inifrån och ut. Trots en bra instruktion på hur man skulle göra visade det sig vara knepigare än man kan tro. 


Vi hittade även lite spännande arter som tallticka och gnagspår av mindre märgborre (lägg märke till de fina fiskmåsmönstren!)



Avslutningsvis gick vi in i en granskog som låg intill, där vi hittade stora naturvärden i form av mycket död ved, många mossor mm. Dock hade solen hunnit försvinna så bilderna lyser med sin frånvaro. Sist med inte minst gick vi ner till väners strand för lite kaffe, och där fick vi höra en rördrom spela som grand finale innan vi åter satte oss i minibussen för att åka tillbaka upp till Stöllet. Kunskapen vi lärde oss där fick vi bland annat använda under den här veckan då vi övat på naturvärdesbedömningar på hemmaplan, men det kommer i ett eget inlägg. 

(Fotografier: Moa Pettersson)

Ringbarkning i Malung

Vår lärare Anders Tedeholm har ju många kontakter inom skogsnörds-etablissemanget och det leder till att vi ibland kan få åka ut på spännande uppdrag med hela klassen eller bara några stycken. Den här gången var det Andreas Öster som behövde våran hjälp. Superhjälteklassen Natur- och fauna susade till hans undsättning i två minibussar med "Klarälvdalens folkhögskola" skrivet på sidorna.

När vi åkte längs med E16/E45:an började det, boom, helt plötsligt att snöa som om vi korsat en magisk gräns. Trots vädergudarnas försök att stoppa vår framfart fortsatte vi dock tappert till Malung. Va, tänker ni nu kanske, är inte vi som bor i Stöllet vana vid snö vid det här laget? Mja, de flesta av oss har väl en förkärlek för snö men nu när vi kom tillbaka efter påsklovet så hade det tjocka snötäcket i Stöllet äntligen smält bort. För särskilt två personer var detta en ren välsignelse och vad de andra än sa så var de nog också lite lättade (borde vara det iallafall!). Anders vart lite ledsen över att vi inte kunde åka Vita Blixten längre (men det var nog många som hurrade inombords). I vilket fall som helst var det skönt att kunna slänga in vinterkängorna längst in i garderoben och tänka att de inte skulle behöva tas ut den här terminen igen. Åh så fel man kan ha, vilket vi snart skulle komma att upptäcka!

Fotograf: Helena Björnström
Det var lite kallare och vitare än vad vi hade tänkt oss...
Andreas och hunden Doris övervakar arbetet.

Efter att vi kommit till ett snöbeklätt Malung fortsatte vi vår färd till skogen där vi skulle dra fram med yxa och andra tillhuggen. Där hade Andreas en liten genomgång om vad vi skulle göra och varför. Vi fick bland annat lära oss att en lövskog kan göras till en skog med höga naturvärden mycket snabbare än en barrskog. Det tar bara några decennier jämfört med flera hundra år för en barrskog. Ringbarkning är ett sätt att snabba på naturen genom att man skadar träden så att de dör snabbare än vad de hade gjort på naturlig väg. Det gör att man kan få en naturskog att uppstå snabbare, för i en sådan skog är nämligen den döda veden, stående och liggande, väldigt viktig för många arter.

I det här fallet ville vi särskilt gärna ha hit den vitryggiga hackspetten! Den stackars fågeln är akut hotad i Sverige med bara 12 fåglar i hela landet. Vad beror då det här på? Jo, den vitryggiga hackspetten vill leva i skogar med mycket lövträd och många döende och döda träd. De här miljöerna är idag en bristvara pga skogsbruket där man mestadels odlar gran samt tall och därtill inte har mycket död ved i skogarna. Nu tänker ni kanske, men så mycket arbete för en enda liten ynka fågel? Nej, nej, fel, fel! Genom att skapa de miljöer som den vitryggiga hackspetten trivs i, skapar man samtidigt miljöer som många andra hotade arter också vill ha. Med andra ord är den vitryggiga hackspetten en paraplyart som man kan använda som reklampelare för att få in pengar till att göra skogar som även skalbaggar och andra arter trivs i men som folk kanske inte är lika villiga att skänka pengar till(konstigt va!?).

Fotograf: Helena Björnström
Så här ser ett ringbarkat träd ut.

Fotograf: Moa Pettersson
Vitryggig hackspett. 

Efter genomgången gav vi oss in i lövskogen som vi skulle lemlästa för den goda sakens skull! På ett led med nerböjda, luvförsedda huvuden, gick vi som döden själv på en snöklädd stig tills vi kom till en plats med passande träd. Där fick vi order om att ringbarka häggar och de lite större björkarna. Sådana fanns det gott om så det var bara att välja ut ett lämpligt träd och börja hugga. Vi ringbarkade inte alla träd men det var inte heller meningen, man måste ju ha lite levande träd kvar också! Särskilt bra var det att ringbarka träd som skuggade döda, liggande träd för dem vill man gärna ha solbelysta. Sälgarna skulle vi dock spara för de är nämligen viktiga för humlor och bin som får sin livsviktiga nektar från dem när de blommar på våren. Hur som helst var det nog många i klassen som fick ur sig sina aggressioner den här dagen, som en bonus dessutom värk i armar och händer för den delen! Vi som är så vana vid att man ska bevara och låta skogen vara orörd, högg nu för fullt och skadade träd till höger och vänster! Vi anpassade oss dock snabbt till den rådande situationen och förvandlades från milda, väna naturnördar till yxhuggande monster("Dö, dö, DÖ trädet!"). Under arbetets gång fick vi veta att han som ägde skogen ville att den skulle bli en skog med höga naturvärden. Andreas som till vardags jobbar på Skogsstyrelsen hade därför på eget initiativ bestämt sig för att ringbarka skogen. Han var väldigt glad att vi kunde hjälpa honom, för det hade nog inte varit roligt att ensam gå och ringbarka alla träden. Och vi var ju bara glada över att få hjälpa till, det var trots mjölksyran ändå roligt när man var flera.

Fotograf: Helena Björnström
Ett bra sätt att få utlopp för eventuell inneboende ilska men ack så jobbigt för armarna!

Fotograf: Helena Björnström
Några som står och funderar på vilket träd som ska bli det nästa offret för yxan.

I slutet av dagen tog Andreas även till motorsågen och högg ner några träd helt för att få lite liggande död ved. När vi arbetat igenom ett stort parti av skogen fick vi syn på två granar och order om att de skulle tillintetgöras! För om det är något träd man inte vill få in i skogen är det granen! Det beror på att den konkurrerar ut lövträden vilket på sikt förvandlar lövskogen till en barrskog. Tack vare att fågelskådarna i området hade gått och ryckt upp granplantor när de var i skogen och skådade fågel fanns det inte många granar i området vilket var väldigt arbetsbesparande för oss. Tänk bara vilka små saker som kan göra så stor skillnad! Samma sak är det med kläder...många av oss hade klätt oss lite för svalt med våren i tanken istället för två minus och snöfall vilket gjorde att nog många var lite småfrusna i slutet av dagen. Vi var dock väldigt nöjda med vårt hårda arbete och åkte hem glada och stolta. Kanske några av oss kommer att komma tillbaka om sisådär sjuttio år för att kolla hur skogen ser ut då...

Fotograf: Helena Björnström
Vid slutet av dagen var vi kanske lite för huggalna...Se upp Malung!

10 april 2016

Tips!

Ett litet snabbt tips!

Om ni är inne på vår blogg och tänker att... oj, den här folkhögskolan vill jag läsa mer om! Elelr så kanske ni tänker, äh, bara en massa nördar, händer inget mer i Stöllet? (Fast natur- och faunavård är definitivt coolaste delen!)

Det finns mer att läsa och se!

Folkhögskolan har en facebooksida här (klicka på "här" för att komma till sidan).


Samt så har skolan en hemsida via RegionVärmland.

Sist men inte minst har dessutom Turism och uteliv också en egen blogg (som är rätt underhållande att läsa).

Besök, läs, skratta, ta reda på mer, besök oss, hör av er, eller bara fortsätt läsa bloggen!

På återseende!

9 april 2016

Vi bygger tjädergömslen

I veckan fick vi i uppdrag att bygga tjädergömslen, laddade med flera slanor, kamuflagenät, presenningar och metervis med rep gav vi oss iväg till Vimyren. Väl på plats delade vi upp oss i fyra grupper och placerade ut oss på ett flertal lovande ställen för att bygga våra gömslen.

Snabbt kom våra barnasjälar ut och vi satte med stor glädje igång med att bygga, det var nästan som att bygga de trädkojor som de flesta av oss gjort när vi var små. En viss konkurrens uppstod, bland annat sa en person "vi ska bygga ett lyxigare gömsle än dem!", vi tjuvkikade lite på varandras kojor och hjälpte varandra (trots konkurrensen) att kamouflera våra byggen.

I slutet av dagen hade vi fått till otroliga SJU gömslen utspridda över naturreservatet. Jösses vad spännande det ska bli att få sova i gömslena!






(Fotograf: Moa Pettersson)
Kannerbys spionage upptäcktes! Bara fikar? Inte en chans! 


(Fotograf: Elin Korall)

5 april 2016

GIS

April, redan(!?), tre månader, en fjärdedel av vår utbildning är klar. Jisses vad det går fort!

Nu efter påsklovet kickar vi igång april med GIS (geografiskt informationssystem, har ni glömt vad det var, klicka här).

Det är intressant, men komplicerat. Datakunskaperna är olika i klassen och det kan upplevas svårt att hänga med, men sakta lär vi oss mer och mer inom ämnet GIS. Idag har vi bland annat arbetat med att lägga in GPS-koordinater och bilder från Tandövala.




(Foton och GIS från Korall)