Fåglar i Teori

Till och från blir det dagar med teori för oss.

Nu när våren är på ingång så kickar ett annat kapitel i gång för oss.

Flyttfåglarna återvänder till landet och vi kommer att få bekanta oss mer med dem.

För att vara lite mer förberedda har vi haft Ingela Källén på besök.

Hon har introducerat oss i fåglar och visade en hel del bilder och berättat om jobbet med ringmärkning.

Det var intressant men, i slutet på dagen snurrade det rejält av fågelnamn i huvudet på oss.

Allt från deras olika näbbar, olika läten och hur de bygger sina bon.

Det finns mycket att ta av, detta var bara en lättare skrapning på ytan.

Framöver ska vi få åka ut i fält med Ingela och titta på fåglarna för att på så vis lättare kunna lära sig vem som är vem.

Inför den kommande Slaguggleinventeringen vi ska få vara med på så har vi haft besök av Gunnar Nyhus från Norge.

Han kom och berättade för oss om sitt projekt i att få liv i Slagugglestammen i Norge.

Detta är ett projekt som pågått under många år, han Gunnar och hans tema har satt upp holkar för att skapa en korridor från Värmlands skogar till Norge och på så vis få häckande ugglor att sprida sig dit.

Han gick även igenom de olika arter av ugglor vi har i vårt land.

Var de bor, hur de låter och hur man skiljer dem åt.

Sedan fick vi veta vad det är vi ska få göra om några veckor.

Då vi ska åka runt och "kika in" i holkarna med en kamera på en pinne.

För att på så vis ta reda på vilka holkar det är häckande fåglar i och vem det är som bor där.

I Vargarnas spår

Vargen.
Det är den vi så gärna vill följa, den vi så gärna vi få en glimt av.
Den som verkar vara svårast för oss att finna.
2017 verkar vara Järvens klass.
Men vi har haft tur med vargen med.
Detta blir en sammanfattning av vad vi funnit av vår gråa hemliga vän dessa två veckor med spårning.

Första ordentliga fyndet av varg var inte så lite.
Klassen fann spåren av en jakt, som slutat med att en älg fått sätta livet till.
Vi fann delar av den kvar på platsen, bland annat skallen och ett ben, men mycket mer var det inte kvar.

Det var ett puzzel att få ihop vad som skett och väldigt intressant att få kika så nära på hur det går till i naturen.
Som souvenir togs underkäken från älgen med hem för att senare sågas i tu så att vi kunde kika på märgen och sedan försöka åldersbestämma den via årsringarna i en kindtand.

Efter många tröstlösa dagar där efter i jakt på spår uppe i våra nordliga delar av Värmland så beslutade vi oss för att försöka längre söderut, där det har varit mycket rapporter om varg den senaste tiden.
Så vi åkte till en plats där det var inrapporterat dagen innan att det skulle vara varg.

Väl på plats fick vi söka lite, men tillslut fann vi på dem.
Det såg ut att vara två stycken.
Vi följde dem genom snår och skog, ut på isen på en sjö.
Här någonstans var vi några som var lite mer nyfikna än resten som började bli hungriga.
Det märkte inte vi riktigt utan fortsatte spårandet.
Själv hamnade jag upp för ett berg och följde med runt och lite hit och dit i jakt på att förstå var de var på väg.
Tillslut fick jag lämna spåret vid början på ett kalhygge för tydligen var lunchen klar!

Efter lunch lockandes resten av klassen med upp på hygget och mysteriet fortsatte.
Var den en?
Eller är det två?
Ibland såg det ut som fler ändå.
På väg in i skogen fick jag åter igen äran att köra ner foten i ett kärrhål, den andra denna gång och hela vägen upp till knät med.
Lerigt? Japp! Men en blöt fot stoppade mig inte sist och inte denna gång heller!
Även denna dag sprang tiden ifrån oss och vi var tvungna att lämna spåret igen.
Denna gång ledde spåret oss till den större vägen där de gått över, så vi tre i fronten satte en gps-koordinat här för att kunna återvända dagen efter.

Dagen efter var vi åter igen på egen hand.
Större delen av klassen valde att åka till andra ställen och ta med sig skidor.
Vi var tre som återvände.
Men innan vi tog vid det spåret ville vi bara kika på en annan skogsväg där det brukar röra sig varg, bara för att se om det fanns nyare spår här.
Vilken tur vi valde att göra så!

Här fann vi en revirmarkering längs vägkanten, runt omkring i det närmaste området var det ett virrvarr av spår, massor av vargspår var det!
Vi försökte reda ut var de varit, var de kom från och vart de gått.
Det tog sin lilla stund.
Efter mycket övervägande och disskuterande så bestämde vi oss för att ta DNA-prov på urinen, rapportera in fyndet till Skandobs och sedan kika lite vart spåret tog vägen.

Det tog 5 min efter inrapportering innan Lässtyrelsens man ringde upp och frågade massor av frågor om exakt var vi var och hur spåren såg ut, om vi trodde de var en eller flera.
Sedan kom han fram till att det var så intressant att han ville kolla upp det.
Det slutade med att han kom till platsen en kvart senare, vi fick expertutlåtande på vårt fynd och sedan fick vi äran att följa honom och hans hund på en vidare spårning för att se var det tog vägen.

Vi passade på att fråga massor av frågor och fick veta lite mer om hur vargar beter sig.
Det slutade som en mycket spännande och lärorik dag och insamlandet av klassens första DNA-prov.

Allt som allt har vi ändå fått kika in i vargens tillvaro, följa dess spår, lära oss mer.
Vi har även lärt oss en del om hur långt vargarna rör sig i sina revir.
Ett inrapporterat spår igår betyder inte att du kan finna dem ens i närheten idag.

Med detta är spårningsdelen av utbildningen över.
Nu är det upp till oss själva att ta oss ut och lära oss mer på egen hand.

Nu stundar nya spännande saker.
Först ut är Vinterinventering av Utter!

Mysteriet med Lodjuret

Dagar passerade utan att något intressant spår kom i vår väg.
Vi åkte på väg efter väg utan att lyckan var med oss, vi tog oss an gamla spår för att få utlopp för lite energi.
Tony visade oss gamla skyttebunkers från andra världskriget och pekade ut en kalkdispenser för att vi ska ha fått se nånting intressant.


Det var långa dagar, men vi fick en ärlig inblick i hur svårt det kan vara att försöka hitta dessa djur som vandrar långa sträckor.

Så plötsligt, den dagen vi var ute på egen hand, då var det där!
En spårlöpa över vägen.

Väl ute ur bilarna kom vi efter lite klurande fram till att det måste varit ett Lodjur som passerat och det såg inte speciellt gammalt ut heller.
Bilarna parkerades och vi gjorde oss redo.
Efter lite om och men kom vi fram till att vi ville åt olika håll.
Större delen av klassen ville åka skidor och ville således bakspåra för att se var Lodjuret kom ifrån.
Tre av oss ville följa framåt, upp över berget och se var den skulle.
Sagt och gjort, vita blixten kom på vissa fötter, andra fick snöskor och några körde helt utan.
Vi gjorde upp en plan att ses vid bussarna till lunch, om vi inte ville fortsätta och ta lunchen i farten.

Iväg bar det.
Jag själv var i gänget som framspårade, så det blir min version ni får.

Uppåt, uppåt, uppåt!
Perfekta tassavtryck avlöste varandra.


Fika tog vi uppe på en höjd, innan ett kalhygge i ganska brant lutning låg framför oss.
Lodjuret har tillsynes bekymmerslöst travat på uppför, men vi kände ett behov av kaffe.
Ungefär 100m senare trampar jag ner min vänsterfot i ett härligt blött kärr.

Nu med en blöt fot står vi och överlägger om det ska behöva avbrytas här.
Men beslutet blir att ullstrumporna får bevisa sin styrka i att hålla värmen trots väta.
Vi fortsätter, allt för nyfikna på var spåret ska leda oss.

Vidare upp över berget följer vi spåret hur lätt som helst, till det plötsligt, bakom en myrstack, bara försvinner.
Det är som att lodjuret fått vingar och bara försvunnit.
Mycket brydda över detta söker vi runt omkring, tittar upp i träden, kanske sitter den där och kikar på oss.
Men efter att cirklat platsen hittar vi spåret igen, en bra bit upp.
Mysterium!
Här beslutar vi att skippa lunch och meddelar våra kamrater att vi måste undersöka mer.

Vidare fortsatte vi ut på en myr, magiskt vackert med all orörd snö och bara lodjurets spår som bryter av.
Det ser så lätt ut med lodjurets spår, travandes rakt över.
Men sedan kommer vi och går ner hela vägen till knäna i djupsnö!
Nu om någonsin inser vi vilka inbyggda snöskor dessa katter har.

Vidare kommer vi in i skog igen, här träffar vi på spår och spillning efter Tjäder, ser även fågeln själv flyga iväg när vi kommer.

Lodjuret börjar här gå mer snirklande bland snår och in mellan träd.
Vi finner en plats där det har lagt sig ner en stund, här finner vi lite päls med.

Men nu börjar klockan bli mycket, vi måste lämna spåret för att komma tillbaka till bussarna i tid.
Det känns ganska snopet att följt med så länge utan att finna så mycket som spillning.
Vi tackar vår vän för upplevelsen och stövlar iväg genom djupsnön tillbaka.

Möter upp våra vänner som berättar att de följt spåret bakåt så gott som lika långt och inte heller funnit någonting.
Vi fascineras av hur långt de kan röra sig utan att äta, vila eller lämna andra spår efter sig.
Någonstans är det på väg, var lär vi inte få veta.

Men vi har lärt oss att snöskor ÄR en bra idé att ha med sig.
Vi kan konstatera att ull håller vad det lovar, foten var varm så länge den var i rörelse.
Dessutom fick vi en bra inblick i hur lätt det är att missta ett spår från ett djur för ett annat, då det mitt i en spårlöpa plötsligt såg ut som vargspår.

Allt som allt var det en mycket bra och lärorik dag.
Alla kom hem nöjda och trötta.

Spårningsveckor

De senaste två veckorna har vi ägnat oss åt till att spåra rovdjur.
I en lite avskalad tropp på grund av diverse förkylningar och utlandsresor har veckorna passerat.
Kung Bore har varit ganska snål med nysnö under dessa veckor med, vilket gör det mycket mer komplicerat att spåra.
Tålamod har varit ledordet dessa veckor.

Mycket tid har vi tillbringat i bussarna, färdats längs med norra Värmlands små skogsvägar i maklig takt, men blicken fokuserad på marken.
Allt i hopp om att stöta på ett intressant spår, ett tassavtryck, en revirmarkering i vägkanten eller kanske en liten hög med avföring.

Något litet som kan avslöja vem det är som passerat.
Någonting att följa och se vad som skett, var har denna hemliga varelse varit.

Spänningen ökar var gång bussen bromsar in, alla vaknar till lite extra.
Är det dags?
Ska vi få kliva ut nu?
Vad ser ni?

Svaret har allt för ofta varit: Älg..

Eller Räv.
Och bussen forsätter sin makliga färd framåt.

Men då och då är lyckan med oss.
Det är inte klövar som lämnar avtrycken.
Det är allt för stora för att vara räv!
Fem tår! Då är det inte en hund!
Kan det vara en Järv?
Tjoho, det är värt att följa upp! Parkera bussen!!

Ut stormar en exalterad klass som tar på jackor, mössor, ryggsäckar och damasker.
Mogge välkomnas ut ur sin bur.

Delar av oss har redan hunnit halvvägs in i skogen, våra "spårhundar" är utsläppta.
Andra följer spåret bakåt.
Klassen sprids för vinden som en flock med hundar som släpps ut på fri fot.


Nu börjar det spännande.
Genom stundvis djup snö, över stenar och myrar, genom täta snår.
En bild börjar måla upp sig över djurets förehavanden.

Här har den stått på bakbenen vid ett träd och lämnar klomärken efter sig.

Här har den lagt sig ner för att vila.

Hoppsan, här har den visst trampat igenom isen i bäcken och fått bråttom upp igen, alldeles blöt.

Nu delar spåret på sig, vi får göra desamma.
Är det två? Är det samma som tagit en lite sidotur för att sedan gå tillbaka på sin tidigare väg?

Tiden springer iväg och tillslut måste vi lämna vår nyfunna vän där.
Även om vi vill veta var spåren tar vägen, var de tar slut, får vi inse att detta inte kommer att ske.
Det är en del av spänningen, att veta att denna Järv fortsätter sin vandring.
Hade vi hittat en matgömma om vi fortsatt i en kvart till?
Det är inte omöjligt.
Men middagen kallar.

Vilken tur att vi ska ut igen i morgon!