Spårningsveckor

De senaste två veckorna har vi ägnat oss åt till att spåra rovdjur.
I en lite avskalad tropp på grund av diverse förkylningar och utlandsresor har veckorna passerat.
Kung Bore har varit ganska snål med nysnö under dessa veckor med, vilket gör det mycket mer komplicerat att spåra.
Tålamod har varit ledordet dessa veckor.

Mycket tid har vi tillbringat i bussarna, färdats längs med norra Värmlands små skogsvägar i maklig takt, men blicken fokuserad på marken.
Allt i hopp om att stöta på ett intressant spår, ett tassavtryck, en revirmarkering i vägkanten eller kanske en liten hög med avföring.

Något litet som kan avslöja vem det är som passerat.
Någonting att följa och se vad som skett, var har denna hemliga varelse varit.

Spänningen ökar var gång bussen bromsar in, alla vaknar till lite extra.
Är det dags?
Ska vi få kliva ut nu?
Vad ser ni?

Svaret har allt för ofta varit: Älg..

Eller Räv.
Och bussen forsätter sin makliga färd framåt.

Men då och då är lyckan med oss.
Det är inte klövar som lämnar avtrycken.
Det är allt för stora för att vara räv!
Fem tår! Då är det inte en hund!
Kan det vara en Järv?
Tjoho, det är värt att följa upp! Parkera bussen!!

Ut stormar en exalterad klass som tar på jackor, mössor, ryggsäckar och damasker.
Mogge välkomnas ut ur sin bur.

Delar av oss har redan hunnit halvvägs in i skogen, våra "spårhundar" är utsläppta.
Andra följer spåret bakåt.
Klassen sprids för vinden som en flock med hundar som släpps ut på fri fot.


Nu börjar det spännande.
Genom stundvis djup snö, över stenar och myrar, genom täta snår.
En bild börjar måla upp sig över djurets förehavanden.

Här har den stått på bakbenen vid ett träd och lämnar klomärken efter sig.

Här har den lagt sig ner för att vila.

Hoppsan, här har den visst trampat igenom isen i bäcken och fått bråttom upp igen, alldeles blöt.

Nu delar spåret på sig, vi får göra desamma.
Är det två? Är det samma som tagit en lite sidotur för att sedan gå tillbaka på sin tidigare väg?

Tiden springer iväg och tillslut måste vi lämna vår nyfunna vän där.
Även om vi vill veta var spåren tar vägen, var de tar slut, får vi inse att detta inte kommer att ske.
Det är en del av spänningen, att veta att denna Järv fortsätter sin vandring.
Hade vi hittat en matgömma om vi fortsatt i en kvart till?
Det är inte omöjligt.
Men middagen kallar.

Vilken tur att vi ska ut igen i morgon!