Roadblog

Vi sätter upp stolarna på bänkarna i Gröna Salen och packar minibussarna till fullo. Tält, cyklar, tubkikare och sörlänningar som beger sig ner till sina hemtrakter. Det är Studieresa! Vi är på vägen under 10 dagar och lever livet som rubbertrash, vi kommer stanna till där platser och naturnördar förtjänar vår uppmärksamhet. Allt från naturreservat, ekoparker, bygdegård, camping, Alvar och Fågelskyddat område är våra nya lärosalar. Vi kommer få guidade turer i södra Sveriges pärlor och vi elever kommer att ha egna guideturer för klassen.Bilder kommer uppdateras under resan gång, ses i Stöllet. 

Dessa bilder är tagna -

Ombergs ekopark 

Kvilleeken (14m omkrets) 

Risinge Gård

Krösås gård (Bertil och Stig)

Segerstads Fyr (Christian Cederroth) 

Sandviken,  Gillberga,  Högenäs (Jan Mikealsson)

Högby hamn fågelskyddsområde (Susanne Forslund) 

Med nya ögon i gammelskogen

År 1766 bröt en skogsbrand ut i Nordvärmland. Då var den förödande, idag är den lukrativ. Med åren härdades stammarna från brandljuden med sin kådförskjutning, vilket idag ger oss något helt utan dess like att upptäcka med lupp.

Veckan som gått har vi varit ute med Sebastian ”Basti” Kirppu och lärt oss om signalarter under fyra långa dagar ute i skogen. Bastis rötter får näring av artkunskap, något han gärna marknadsför som livbojar för dessa förbisedda små lavar, mossor, tickor och insekter. Den kunskap vi erhållit av denna nischade före detta elev på Natur och faunavård är lika viktig som vacker. Basti är eleven med endast folkhögskoleutbildning som bakgrund, han går hellre på en rådjursstig än på en trottoar, och från Gröna salen till urskog gick han.

En rödlistad organism är en signalart som kräver en strikt biotop men också avslöjar en möjlig nyckelbiotop, en väldigt nischad organism som kräver något som människan lyckats domesticera de senaste hundra åren: Tid. En ticka kräver trädets hela ålder och att trädet inte skövlas för tidigt.

Dagarna har öppnat nya sidor av vad skogen kan erbjuda, hur lunglaven inte bara uppvisar ett exotiskt utseende utan också är en viktig indikator på en lång skoglig kontinuitet. Hur livsviktig den brunpudrade nållaven är, som endast med lupp kan upptäckas, för den mångfald som en levande skogsidentitet faktiskt mår bra av. Vad vet vi om identitet? Alla organismer har en, så länge de får tid och utrymme att utveckla den.

(Basti har här borrat ett träd och räknar årsringar, just detta träd var över 300 år)

Johan Staaf 

Brunpudrad nållav trivs på död ved och avflagnande bark på gran eller björkstubbar. Den är beroende av orörd skog och indikera höga naturvärden. 

Klassen fick följa Basti på ett samrådsmöte i Vansbro där ett skogsbolag vill avverka en bit skog. Privatpersoner i området, som brinner för skogen och deras tjäderspel, vill inte skövla skogen. Ibland räcker det att själen brinner för det vackra och nära för att hindra en avverkning. Mötet bestod av skogsbolaget, skogsstyrelsen, intresseaktörer som bor granne med skogen samt Basti, fulladdad med artkunskap och lärlingar i ryggen. Vi fick erfara en sann syn och framförallt höra röster som använder sig av härskarteknik då skogsbolaget hade en uppvisning i storhetsvansinne och trångsynthet i samma debatt. Troligtvis handlar det inte om vilken sida man debatterar på, utan vilken kunskap man väljer att använda sig av, i den mån förlorade skogsbolaget just denna debatt då de väljer riksdalerna i veden. Bedömningarna har i detta fallet skett utifrån två synvinklar. Framtiden för just denna skogsbit är oviss, såsom många andra skogssamhällen runtom i Sverige.

Detta skriver Skogsstyrelsen om lunglaven i deras bok Signalarter: Indikatorer på skyddsvärd skog- Flora över kryptogamer –

”Lunglav förekommer spridd över hela landet, men är ovanlig i många slättbygder och i områden med torrt klimat. Den har minskat kraftigt under 1900-talet, främst som en följd av modernt skogsbruk, men även luftföroreningar har bidragit till tillbakagången. Den är numera vanligast i Norrlands inland och vissa delar av sydvästra Sverige. Förr förekom den mycket ymnigt i de flesta landskap och hade ofta apothecier. Idag är populationerna vanligen små, alltmer isolerade och sällan fertila. Någon väsentlig nyetablering sker inte längre och förekomsterna utgör därför huvudsakligen reliker av tidigare vidsträckt utbredning. Lunglav riskera nu att successivt försvinna från många landskap, en utveckling som redan påbörjats i södra Sverige” 

Är platsen inte upptäckt av giriga glasögon med konservativ smuts på linsen så vore det som om platsen stått stilla i tiden, något så genuint och storslaget kan inte erbjuda dig mer än ärlighet och avskildhet, men vad mer behöver en människa? En urskog kan blir flera hundra år gammal, de flesta signalarter kräver död ved som är över 150 år gammal. Död som levande, lågor och silverfuror lever jämsides och balansen är sin egen att äga, ingen annans. Det är där signalarter oftast i små enhetliga samhällen har skapats ur exil att existera.

Lunglav

lunglav



I gammelgranskogen finns det träd i alla storlekar och åt alla håll; liggandes, lutandes, ståendes och böjda. Här kan träden ha riktigt höga åldrar utan att se så grova ut. Eftersom de flesta signalarterna behöver hög ålder i sin biotop är dessa skogar viktiga och även den ved som ligger i skogen.



Stavatallskogen är äldre än vad den ser ut, det är en naturskog och har en ålder över 150 år. Anledningen till att det är en skog med jämnåldriga träd är oftast pga att det brunnit i ett tidigare skede och senan har skogen tagit fart och framför allt stått orörd för avverkning.



Detta är en aspgelélav, en signalart som även är rödlistad som nära hotad. Laven hör till rynkiga gelélavar och lever på barken av gamla träd. Namnet på denna art avslöjar vilket träd den växer på. Denna art kräver en lång kontinuitet i skogen för att den ska kunna leva och du hittar den i mellersta Sverige i huvudsak. 



Skogshakmossan är en signalart men inte rödlistad. I mellersta Sverige har den ett högt signalvärde medans den i längre norrut har ett medelhögt värde. Den krväver en hög och jämn markfuktighet och indikerar på att det finns artrik mossflora.

Skuggblåslaven i äldre naturskogar och som man kan hinta av namnet inte där den utsätts för solljus. Den behöver högluftfuktighet och växer gärna på fuktiga klippväggar och stenar men även på granar som blivit över 200 år helst. Det är en signalart och har ett högt signalvärde längs hela östra Sverige och även södrahalvan ner till och med Småland som gräns. Den är lätt att förväxla med en av vår vanligaste lav blåslaven men skuggblåslaven växer neråt och gärna i norrläge.



Violettgrå tagellav en vacker och sällsynt busklav som är flerfärgad och tillskilland från andra hänglavar så växer den åvanför grenarna. Den växer i barrskog gärna över 160 år Gärna på en långsamt växande liten gran med mycket lavar på sig och den växer tillsammans med andra viktiga signalarter och rödlistade arter. Den är själv en signalart med högt värde från västrasidan i norra Värmland över till den östra sidan  över dalanar, Hälsingland och till Ångermanland. Den är rödlistad som Nära hotad.  



Dvärgbägarlaven är en busklav som växer på död ved, lågor och stubbar utan bark. Den växer på en kornig/ grynig yta och det ser nästan ut som om den skulle ha små köttbullar längst ut sina fruktkroppar. Den har ett högt signalvärde i stort sett hela Sverige och är rödlistad som nära hotad.



Talltickan är en ticka som lever på ännu levande träd och blir riktigt hård. Den växer enbart på gamla tallar vanligast så tallar med tallticka på runt 200 år gamla och dom har ett medelhögt signalvärde. Den är rödlistad som nära hotad och påverkas start negativt av avverkning. Ofta får den när den blivit större än på denna bild en hovformad form.



Mörk kolflarnlav leveri barrskog på stubbar eller högstubbar från tidigt dimensionsavverkning som vart drabbade av brand vid minst ett tillfälle. och som sedan stått döda i minst 100 år men gärna närmare 300 år. Den är en signal art och den är rödlistad som nära hotad.

Det här är en gammal låga som det växer violmussling på och det är en nedbrytare. Den växer i ofta i barrskogar och gärna på granlågor då. Den vill ha det fuktigt och därför så växer den gärna intill myrkanter eller andra markfuktiga områden. Det är en signalart och den är rödlistad som nära hotad.



Detta är hål från Jättetickmalen som lägger sina ägg i fnöskeved som fnösketickan lever på. äggen växer och lever i veden och tickan och blir till larver och lever i veden i ca 3 år innan den blir en mal. Den lever i samma skogar som violmusslingen och är beroende av en lång skoglig kontinuitet och av död ved som kommit långt i nedbrytningen. den är rödlistad som nära hotad och är en signalart.

Detta är en skorplav som har grågrönvit grynig bål med lätt rosa fruktkroppar, det är en signalart som är vanligast i norra Sverige där den har ett medelhögt samt lågt signalvärde medans den i södra Sverige är mer sällsynt och därmed har ett högre signalvärde där. Den lever i fuktiga skogar och på murken ved i sumpskogar eller urskogar.  



Bollvitmossa hör till vitmossefamiljen och växer inne i skogen dör det finns en hög markfuktighet och växer i tuvor. Dess huvud är större än de andra vitmossorna och format som just en boll nästan den blir även längre än dess familjemedlemmar. Den har en barkad mörk stam som ska kunna knäckas med ett litet ljud om man vill kontrollera att man hittat rätt. det är ingen rödlistad art men en signalart med ett högt värde och växer gärna i barrsumpskogar..



På spaning med luppen som enda vapen.

På toppen av ett berg och en fin avslutning på en fullmatad vecka.
Tack Basti för mycket kunskap!

"Med kikare är världen därborta, med lupp är världen här"

                                                                                     -Basti

När övergå girighet till idioti?

Höger fot landar på en torr tuva med tuvull som brutits sig loss från den sista tungblöta snön, vänster fot ner i vallgraven av smältvatten som svalkar kroppen lite väl genomträngande fastän skogens vindstilla näste håller inne värmen som vårsolen bringat. Vi är tillbaka och det med råge, speciellt om man frågar slagugglorna runtomkring Stöllet. Medan andra organismer som vi har lärt oss om har blivit indirekt interagerade med oss så får slagugglan känna vår närvaro i ett blixtnedslag.

Det vi gjort under en veckas tid är att inventera Slaguggleholkar åt norske forskaren och läraren Gunnar Nyholm från Hedmark. Vi använder oss av en teleskopstång där vi fäster en kamera, tar en bild inuti holken som sedan rapporteras i fältblanketter - Mor inne, Mor inne med egg, Mor ute är alternativa scenarion, ibland får man lägga till punkter under händelseförloppets gång - Mor inne, Far vakande utanför. Ja uppleva är passande uttryck för denna inventering. Det tresiffriga antalet holkar är placerade längs med vägar som ibland är lite svåråtkomliga, så då blir det lång promenad i blötsnö eller rentav Vita blixten (!?). I grupper åker vi runt och följer kartor och waypoints, ett tillfälle i akt att resonera över klassens uppdrag utifrån ett helhetsperspektiv.

Här preparera Bailey, Fredrika, Oliver och Johan Staaf fotografering av en holk i björken till höger

Hur påverkas de organismer som vi stöter på då vi sticker in en digitalkamera med blixt i deras trygghetszon, stressar vi dessa vackra rovdjur eller hjälper vi till i en lång utsträckning av omtanke som i framtiden gynnar denna art? Hur hjälper man en art med så liten förändring av djurvälfärden som möjligt?

Att det bildas kalhyggen är positivt för slagugglan då det bringar mer föda såsom gnagare. Ett bra gnagarår är slagugglans vinstlott då det ger större chans att ungarna får föda och kan växa till sig. Det finns också en negativ återkoppling av kalhyggen: ugglans naturliga skorstensbon försvinner. Frågan är om denna akt från skogsbolagen är för att gynna eller stärka ugglans chans till överlevnad eller om det är med giriga händer skogen tas ner. Att skövla andras hem gör att, inte bara slaggugglan, utan alla arter på Jorden ger sig ut som flyktingar i främmande världar och därmed minskar sina chanser för överlevnad. I det stora hela är vi troligtvis en hjälpande hand då inventeringen ger förståelse över hur deras nätverk är uppbyggt i häckning/revir och på så vis skapas fler trygghetszoner som breddar dessa nätverk. I Sverige, specifikt mellansverige, är slaggugglans antal högre än i t ex, Norrland och Norge. Detta pga. engagerade holkuppsättare och gynnsamma näringsbiotoper åt denna föredetta utrotningshotade art.

Funderingar kring Sveriges lystna skogsbruk och den naturliga jargongen som rubbas i en känslig miljö klickar i bakhuvudet lik slagugglans varnande knäppande ljud.

Slaggugglehona har lagt fjädrarna i bukt för fototillfälle

Frågeställningar i skogens tysta vrå kräver ett foto med hjälp av världens största selfiestick. På bilden. u.f.v Jesper, Johan Staaf, Janne, Sofie, Marcus, Isak

Delar av klassen åkte ner till södra breddgrader under lördagen för att lära sig mer om hur man via skogshållning kan gynna biotoper för den vitryggiga hackspetten. Med välformade verktyg för uppgiften att ringbarka en bit skog gick vi med tvärdelade steg om vad vi egentligen håller på med. Skrapa bort nävern och öppnar upp ett sår runt björkstammarna, en akt som många kände agg över, men så fort tanken över vad död ved gör åt djurlivet så kom kraften i armarna tillbaka. Huggande och skrapande lät i den glesa blandskogen där björken fick utstå mest blödning i form av sav som släckte törsten under denna varma dag. Att flå björkstammen gör att näringen inte tas upp och med tiden blir det död ved, denna process skall ske i generationsintervaller. Nästa år ringbarkas andra träd i området medan vissa träd alltid blir bestående pga. dess skyddande trädkrona och för att bevara en skog med mångfald. 

Ringabarkad björk

Här står vi prydligt uppställda för uppvisning av verktyg. f.v Marcus, Jesper, Gedda, Ingela (som instruktör)

Vart går gränsen vid förstörelse och beskyddande? Är det förtjockad girighet hos ”Gubben Persson” eller ignorans från ”Medvetna latmasken”, jag är nästan säker på att vi lär oss skillnaden genom denna utbildning.

Från snöflingor till sand i hallen

Slut på spåren, nu kommer årstiden då vi smyger och lyssnar efter liv i nordanvindarnas sista konfrontation med västliga vindar. Våren gör sig påmind i Stöllet och med väderskiftet kommer nya delar av utbildningen. Vi har lyssnat efter ugglor under en veckas tid och körde ut i grupper med en radie på ca 4 mil från Stöllet. Kraven för att kunna inventera är just mörker och vindstilla, sedan får man spetsa sina lurviga och lyssna! De ugglor som presenterade sig hövligt nog var Slaguggla, Kattuggla, Pärluggla och Sparvuggla.

Vi har inte bara letat efter ugglan utan också efter skogshönsen Orre och Tjäder. Nu när gryningar och skymningar har visat intresse för Stöllet så har vissa i klassen ställt klockan en aning tidigare och smugit ut så man inte enbart hör deras malmtunga vingslag när de blir skrämda. Vi har försökt finna en passande sittplats innan skymning för att kunna få en skymt eller ljudupptagning av tjäderspel, vilket är när tupparna visar upp sig inför parning på sin spelarena. För att kunna komma dessa skygga skogshöns ännu mer intimt på kan man bygga gömslen med uppsikt över ett tidigare rekat natträd. Med skolans material så har vi bundit upp presenningar, kamouflagenät och kvistar nära myrarna i väst omkring Vimyren. I detta naturreservat är det enligt dess föreskrifter tillåtet för skolan att bygga gömslen. Gömslen sätts upp vid tidigare rekade platser under dagar med solförmörkelse andra med strålande sol eller snöregn.

Här står From och Gedda och begrundar byggandet

Ett tjädergömsle av flera olika versioner som vi kommer skåda soluppgången och förhoppningsvis tjäderspel

Årligen bjuder skolan på en friluftsdag i regi av Turism- och utelivlinjen, så även i år. Vi välkomnades med fika på morgonen i solens strålar. Det bjöds på valfri alpin åkning och aktiviteter vid tipitält för de som var sugna på annat än utförsåkning. För de ovana åkarna så fanns möjlighet till skid- och snowboardskola ledda av turism och utelivs eleverna.  Trots att gatorna nere på stan var bara så bjöd Hovfjället på snö i backarna och strålande solsken. Vid lunch bjöds det på en mustig linssoppa ur den stora kitteln. Ingen missade nog det fina kokkaffet efter lunch. Alla tog sig hem efter dagen utan brutna ben, med ett leende på läpparna och ett glädjerus i kroppen.

Vi har också varit iväg på biltripp, närmare sagt på Naturum Dalarna för studiebesök samt hos Länsstyrelsen. En heldag iväg med minibussar åkte vi tidig morgon, det märktes tydligt när vi nådde Dalasidan i form av faluröda timmerstugor med snirkliga vita knutar. Väl på plats på Naturum så blev vi introducerade av en före detta elev som tidigare har gått Natur och Faunavård. Naturum drivs av länsstyrelsen, kommunen eller av en stiftelse. Vi fick en guidad tur med geologi över området som är speciellt då en meteorit slog ner i Siljan 365 miljoner år sedan, samt en genomgång av rovdjur. Sedan körde vi vidare till Falun city och Länsstyrelsen. Här blev vi bjudna på ett medley av föreläsningar från personalen på naturvårdsenheten och några av de områden som man kan arbeta med.

Det finns fler fjäderfän där ute som kräver uppmärksamhet och stöd, en av dem är hackspetten. Vi åkte ner mot södra breddgrader, närmare sagt Munkfors, där mötte vi upp Ingela, en ödmjuk förfäktare av vitryggig hackspett. Utrustad med megafon och en mp3 med inspelade trumljud som kan locka till sig hackspetten klev vi ut i snårig lövskog och gick på hackspettssafari. Vi skådade mindre hackspett som visade sig vara väldigt nyfiken då den hoppade runt på grenarna över våra linser och iris samt en gröngöling som ville påminna oss om sin närvaro.

En specialist i en alltför generaliserad miljö- Den vitryggiga hackspetten. Denna i Sverige utrotningshotade art är hårt påverkad av den Svenska skogsmodellen. I Norge finns det fler gynnsamma skogsbruk/biotoper som gör att den vitryggiga hackspetten kan existera, där uppskattas det finnas 1400 individer. I Sverige finns ca 10-15 individer i vilt bestånd och 10-20 avlingspar på Nordens Ark vars ungar fungerar som återinplanterings-individer. Ungfåglarna sätts i stora burar ute i skogen som efter en vecka öppnas för att de självmant ska flyga ut och förhoppningsvis kämpa för sin egen existens. Sverige är en miljö som varit extra orättvis mot den biotop denna hackspett kräver just p.g.a. den specialisering av lövskog där död ved och våt mark krävs. Det människan aktiv gjort för att minska denna nischbiotop är att förhindra skogsbränder som skapar död ved samt dämmer upp vatten så att det inte blir översvämningar, något som lövskog har stor fördel att växa i. Istället planteras barrskog som är dominant och tränger bort al, björk och andra lövträd. Det är i träd som dessa som den vitryggiga hackspetten söker föda. Tillvägagångssättet är att den letar upp t.ex. en död björk och bänder bort den mjuka nävern för att sedan hacka ett hål i storlek av ett lillfinger och söker efter larver. Vill man titta efter spår från denna lilla i antal fågel bör man ta sig till södra Dalälven och längs med Klarälven. Är det vindstilla och molnfritt så kan man lyssna efter ett trummande som avtar istället än en den större hackspetten som slutar sitt trummande mer tvärt.
Denna viktiga paraplyart kan flyga väldigt långa sträckor, som att runda Bottenviken från St. Petersburg till Sverige, för att finna sin rätta miljö.

Ett bohål i en björk med eldtickor

Ingela spelar upp hackspettens trummande med en megafon för att locka på.

Mindre Hackspett

Nu låter vi hoande, tjäderspel och andra läten låta levande utan vår närvaro. Vita blixten ställer vi mot väggen för den här gången. Vi lämnar snön för att låta de sista spårstämplarna smälta bort utan vår vetskap. Tranans skri blir vår frånvaros röst för en stund. Vi lämnar utrymme för andra arter att förbereda vår ankomst så vi alla kan lära oss av varandra igen, för det är just det vi gör här på utbildningen. Skogen och dess invånare lär oss och vi visar vårt intresse i den form av auspicier. Vi följer Klarälvens riktning ner mot söder och lämnar för påsklov.

På återseende.