I Vargarnas spår

Vargen.
Det är den vi så gärna vill följa, den vi så gärna vi få en glimt av.
Den som verkar vara svårast för oss att finna.
2017 verkar vara Järvens klass.
Men vi har haft tur med vargen med.
Detta blir en sammanfattning av vad vi funnit av vår gråa hemliga vän dessa två veckor med spårning.

Första ordentliga fyndet av varg var inte så lite.
Klassen fann spåren av en jakt, som slutat med att en älg fått sätta livet till.
Vi fann delar av den kvar på platsen, bland annat skallen och ett ben, men mycket mer var det inte kvar.

Det var ett puzzel att få ihop vad som skett och väldigt intressant att få kika så nära på hur det går till i naturen.
Som souvenir togs underkäken från älgen med hem för att senare sågas i tu så att vi kunde kika på märgen och sedan försöka åldersbestämma den via årsringarna i en kindtand.

Efter många tröstlösa dagar där efter i jakt på spår uppe i våra nordliga delar av Värmland så beslutade vi oss för att försöka längre söderut, där det har varit mycket rapporter om varg den senaste tiden.
Så vi åkte till en plats där det var inrapporterat dagen innan att det skulle vara varg.

Väl på plats fick vi söka lite, men tillslut fann vi på dem.
Det såg ut att vara två stycken.
Vi följde dem genom snår och skog, ut på isen på en sjö.
Här någonstans var vi några som var lite mer nyfikna än resten som började bli hungriga.
Det märkte inte vi riktigt utan fortsatte spårandet.
Själv hamnade jag upp för ett berg och följde med runt och lite hit och dit i jakt på att förstå var de var på väg.
Tillslut fick jag lämna spåret vid början på ett kalhygge för tydligen var lunchen klar!

Efter lunch lockandes resten av klassen med upp på hygget och mysteriet fortsatte.
Var den en?
Eller är det två?
Ibland såg det ut som fler ändå.
På väg in i skogen fick jag åter igen äran att köra ner foten i ett kärrhål, den andra denna gång och hela vägen upp till knät med.
Lerigt? Japp! Men en blöt fot stoppade mig inte sist och inte denna gång heller!
Även denna dag sprang tiden ifrån oss och vi var tvungna att lämna spåret igen.
Denna gång ledde spåret oss till den större vägen där de gått över, så vi tre i fronten satte en gps-koordinat här för att kunna återvända dagen efter.

Dagen efter var vi åter igen på egen hand.
Större delen av klassen valde att åka till andra ställen och ta med sig skidor.
Vi var tre som återvände.
Men innan vi tog vid det spåret ville vi bara kika på en annan skogsväg där det brukar röra sig varg, bara för att se om det fanns nyare spår här.
Vilken tur vi valde att göra så!

Här fann vi en revirmarkering längs vägkanten, runt omkring i det närmaste området var det ett virrvarr av spår, massor av vargspår var det!
Vi försökte reda ut var de varit, var de kom från och vart de gått.
Det tog sin lilla stund.
Efter mycket övervägande och disskuterande så bestämde vi oss för att ta DNA-prov på urinen, rapportera in fyndet till Skandobs och sedan kika lite vart spåret tog vägen.

Det tog 5 min efter inrapportering innan Lässtyrelsens man ringde upp och frågade massor av frågor om exakt var vi var och hur spåren såg ut, om vi trodde de var en eller flera.
Sedan kom han fram till att det var så intressant att han ville kolla upp det.
Det slutade med att han kom till platsen en kvart senare, vi fick expertutlåtande på vårt fynd och sedan fick vi äran att följa honom och hans hund på en vidare spårning för att se var det tog vägen.

Vi passade på att fråga massor av frågor och fick veta lite mer om hur vargar beter sig.
Det slutade som en mycket spännande och lärorik dag och insamlandet av klassens första DNA-prov.

Allt som allt har vi ändå fått kika in i vargens tillvaro, följa dess spår, lära oss mer.
Vi har även lärt oss en del om hur långt vargarna rör sig i sina revir.
Ett inrapporterat spår igår betyder inte att du kan finna dem ens i närheten idag.

Med detta är spårningsdelen av utbildningen över.
Nu är det upp till oss själva att ta oss ut och lära oss mer på egen hand.

Nu stundar nya spännande saker.
Först ut är Vinterinventering av Utter!

Mysteriet med Lodjuret

Dagar passerade utan att något intressant spår kom i vår väg.
Vi åkte på väg efter väg utan att lyckan var med oss, vi tog oss an gamla spår för att få utlopp för lite energi.
Tony visade oss gamla skyttebunkers från andra världskriget och pekade ut en kalkdispenser för att vi ska ha fått se nånting intressant.


Det var långa dagar, men vi fick en ärlig inblick i hur svårt det kan vara att försöka hitta dessa djur som vandrar långa sträckor.

Så plötsligt, den dagen vi var ute på egen hand, då var det där!
En spårlöpa över vägen.

Väl ute ur bilarna kom vi efter lite klurande fram till att det måste varit ett Lodjur som passerat och det såg inte speciellt gammalt ut heller.
Bilarna parkerades och vi gjorde oss redo.
Efter lite om och men kom vi fram till att vi ville åt olika håll.
Större delen av klassen ville åka skidor och ville således bakspåra för att se var Lodjuret kom ifrån.
Tre av oss ville följa framåt, upp över berget och se var den skulle.
Sagt och gjort, vita blixten kom på vissa fötter, andra fick snöskor och några körde helt utan.
Vi gjorde upp en plan att ses vid bussarna till lunch, om vi inte ville fortsätta och ta lunchen i farten.

Iväg bar det.
Jag själv var i gänget som framspårade, så det blir min version ni får.

Uppåt, uppåt, uppåt!
Perfekta tassavtryck avlöste varandra.


Fika tog vi uppe på en höjd, innan ett kalhygge i ganska brant lutning låg framför oss.
Lodjuret har tillsynes bekymmerslöst travat på uppför, men vi kände ett behov av kaffe.
Ungefär 100m senare trampar jag ner min vänsterfot i ett härligt blött kärr.

Nu med en blöt fot står vi och överlägger om det ska behöva avbrytas här.
Men beslutet blir att ullstrumporna får bevisa sin styrka i att hålla värmen trots väta.
Vi fortsätter, allt för nyfikna på var spåret ska leda oss.

Vidare upp över berget följer vi spåret hur lätt som helst, till det plötsligt, bakom en myrstack, bara försvinner.
Det är som att lodjuret fått vingar och bara försvunnit.
Mycket brydda över detta söker vi runt omkring, tittar upp i träden, kanske sitter den där och kikar på oss.
Men efter att cirklat platsen hittar vi spåret igen, en bra bit upp.
Mysterium!
Här beslutar vi att skippa lunch och meddelar våra kamrater att vi måste undersöka mer.

Vidare fortsatte vi ut på en myr, magiskt vackert med all orörd snö och bara lodjurets spår som bryter av.
Det ser så lätt ut med lodjurets spår, travandes rakt över.
Men sedan kommer vi och går ner hela vägen till knäna i djupsnö!
Nu om någonsin inser vi vilka inbyggda snöskor dessa katter har.

Vidare kommer vi in i skog igen, här träffar vi på spår och spillning efter Tjäder, ser även fågeln själv flyga iväg när vi kommer.

Lodjuret börjar här gå mer snirklande bland snår och in mellan träd.
Vi finner en plats där det har lagt sig ner en stund, här finner vi lite päls med.

Men nu börjar klockan bli mycket, vi måste lämna spåret för att komma tillbaka till bussarna i tid.
Det känns ganska snopet att följt med så länge utan att finna så mycket som spillning.
Vi tackar vår vän för upplevelsen och stövlar iväg genom djupsnön tillbaka.

Möter upp våra vänner som berättar att de följt spåret bakåt så gott som lika långt och inte heller funnit någonting.
Vi fascineras av hur långt de kan röra sig utan att äta, vila eller lämna andra spår efter sig.
Någonstans är det på väg, var lär vi inte få veta.

Men vi har lärt oss att snöskor ÄR en bra idé att ha med sig.
Vi kan konstatera att ull håller vad det lovar, foten var varm så länge den var i rörelse.
Dessutom fick vi en bra inblick i hur lätt det är att missta ett spår från ett djur för ett annat, då det mitt i en spårlöpa plötsligt såg ut som vargspår.

Allt som allt var det en mycket bra och lärorik dag.
Alla kom hem nöjda och trötta.

Spårningsveckor

De senaste två veckorna har vi ägnat oss åt till att spåra rovdjur.
I en lite avskalad tropp på grund av diverse förkylningar och utlandsresor har veckorna passerat.
Kung Bore har varit ganska snål med nysnö under dessa veckor med, vilket gör det mycket mer komplicerat att spåra.
Tålamod har varit ledordet dessa veckor.

Mycket tid har vi tillbringat i bussarna, färdats längs med norra Värmlands små skogsvägar i maklig takt, men blicken fokuserad på marken.
Allt i hopp om att stöta på ett intressant spår, ett tassavtryck, en revirmarkering i vägkanten eller kanske en liten hög med avföring.

Något litet som kan avslöja vem det är som passerat.
Någonting att följa och se vad som skett, var har denna hemliga varelse varit.

Spänningen ökar var gång bussen bromsar in, alla vaknar till lite extra.
Är det dags?
Ska vi få kliva ut nu?
Vad ser ni?

Svaret har allt för ofta varit: Älg..

Eller Räv.
Och bussen forsätter sin makliga färd framåt.

Men då och då är lyckan med oss.
Det är inte klövar som lämnar avtrycken.
Det är allt för stora för att vara räv!
Fem tår! Då är det inte en hund!
Kan det vara en Järv?
Tjoho, det är värt att följa upp! Parkera bussen!!

Ut stormar en exalterad klass som tar på jackor, mössor, ryggsäckar och damasker.
Mogge välkomnas ut ur sin bur.

Delar av oss har redan hunnit halvvägs in i skogen, våra "spårhundar" är utsläppta.
Andra följer spåret bakåt.
Klassen sprids för vinden som en flock med hundar som släpps ut på fri fot.


Nu börjar det spännande.
Genom stundvis djup snö, över stenar och myrar, genom täta snår.
En bild börjar måla upp sig över djurets förehavanden.

Här har den stått på bakbenen vid ett träd och lämnar klomärken efter sig.

Här har den lagt sig ner för att vila.

Hoppsan, här har den visst trampat igenom isen i bäcken och fått bråttom upp igen, alldeles blöt.

Nu delar spåret på sig, vi får göra desamma.
Är det två? Är det samma som tagit en lite sidotur för att sedan gå tillbaka på sin tidigare väg?

Tiden springer iväg och tillslut måste vi lämna vår nyfunna vän där.
Även om vi vill veta var spåren tar vägen, var de tar slut, får vi inse att detta inte kommer att ske.
Det är en del av spänningen, att veta att denna Järv fortsätter sin vandring.
Hade vi hittat en matgömma om vi fortsatt i en kvart till?
Det är inte omöjligt.
Men middagen kallar.

Vilken tur att vi ska ut igen i morgon!

Introduktion till GIS

Vi har fått ha ett första möte mer GIS (Geografiskt Informations System).
Vilket är ett dataprogram som gör det möjligt att bygga upp kartor över det område man vill visa, samt sedan kunna lägga till information på denna karta.
Den informationen kan vara allt från vägar, till naturreservat och punkter där det registrerats till exempel utterspår.

Du kan lägga till i princip vad du vill.
Detta program används flitigt av alla som på något vis jobbar med någonting geografiskt.

För att lära oss detta kom Moa, som gick Natur och Fauna förra året, hit och undervisade oss, berättade om var vi finner den information vi behöver och pushade oss att börja rapportera in fåra fynd i skogarna på Artportalen och Skandobs.

Så.
Med andra ord stängdes 15 stycken personer, som har ett stort intresse av att vara utomhus, in i en datasal i dagarna två.
Det blev en liten rastlös stämning på slutet på dagarna.

Vi fick från grunden bygga upp en karta av Värmland, med allt vad det innebär i att byta färger på allt från vägar till skog och det däremellan så att det tillslut såg ut som en karta.

Sedan fick vi lära oss att importera data från dokument i Excel och applicera dessa på vår karta.
Vi valde ut något lämpligt djur, eller svamp, eller vad som fångade vårt intresse på Artportalen, vilket är en sida med statistik över det mesta i levande form.

I slutet på dagarna hade vi lyckats åstadkomma varsin hyfsat prydlig karta över Värmland.
Det kommer fler tillfällen med GIS och Moa.
Men först när vi haft utterinventeringen, för då ska vi få göra en karta över detta.

Klassfoto

Här har ni oss!

Janne, Jonatan, Elias, Dan, Tony (vår lärare) Fredrik, André

Linda, Per, Jessica, Elias, Markus

Maja, Helén, Klara Tim

Vi lär känna trakten

Vi har spenderat ett par dagar med att åka runt i norra Värmland.
Lärt känns trakten.

Letat efter spår.
Till fots i skogen och från bilarna, körandes sakta längs magiskt vinterklädda vägar.

Funnit vad som med stor sannolikhet var diverse spår från järv, varg, älg, rådjur, hare och räv.

 

(rentuggat älgben måste ju undersökas på nära håll)

Dessutom har vi smugit runt på hala isar under broar i jakt på utterspår.
Vilket vi fann i form av avföring, tassar och några kanor där de små rackarna åkt ner till vattnet.

Några av oss har lagt oss till med beteendet att lukta på den spillning vi finner.

Lika barn leka bäst sägs det!

Några kängor har tagit sig igenom isen, andra har funnit vad som känns som alla hål som går att finna i skogen.
Lite frusna tår här och där, lite snö i nacken och det härliga med att laga lunch över öppen eld.

Hem har vi dock kommit helskinade var dag, så fantastiskt glada att kunna kalla detta för vårt klassrum!

Vita blixten

Varje år börjar med denna ritual.
Tjära om Vita blixten.

15 par träskidor, tjära, eld och trasor bjuder på en dags samarbete.

Kladdigt, kletigt, tjärdoftande och på ett sätt ganska meditativt.

Kanske något påverkade av tjärångorna  trallade vi på och blev vi klara med vårt dagsverke och strax efter lunch var  de 15 paren lagda med var sitt lager ingnodd, inbränd tjära.

Nu ska bara den spännande skidpremiären komma inom kort.

Många av oss har inte stått på ett par skidor på många år.
Det lär bli ett och annat ras i backarna.