Ringmärkning av slagugglor

Ni har säkert läst inlägget om när vi inventerar slaguggleholkar(om inte, gör det!) I alla fall var det nu dags för nästa del i arbetet, nämligen att ringmärka ungarna i de holkar där vi sett ägg eller en slaguggla under inventeringen. Det här var dock inget som vi skulle göra själva utan vi skulle istället hjälpa norrmannen Gunnar som satt upp många av de här holkarna. Han har verkligen vigt sitt liv åt de vackra slagugglorna med målet att sprida slagugglan in Norge från Sverige. Därför har han uppsikt över några hundratal holkar och genom det samt ringmärkningen av ungar kan han se se hur slagugglorna sprider sig och om antalet häckningarna ökar eller minskar. I ett antal år har han även haft ett samarbete med folkhögskolan där vi elever får hjälpa till med att inventera holkar och ringmärka ungar. Tyvärr var han på Grönland när vi hade möjlighet att ringmärka och därtill bestäms ringmärkningen av när ungarna är tillräckligt stora. För om de är för små passar inte ringen deras ben och åker lätt av men om ungarna är för stora hoppar de ur holken. Ja, ni läste rätt! När ungarna är tillräckligt stora tar de och faller 2-3 m ner till marken utan att skadas och gömmer sig sedan i närheten av holken, varför de kan vara svåra att hitta för oss ringmärkare. I år sammanföll tyvärr tiden för ringmärkningen med vår studieresa. Det betydde att Gunnar gjorde det mesta av ringmärkningen när vi inte var med, men som tur var för oss blev det tre holkar över där ungarna vid det tillfället var för små för att ringmärka.

Gunnar med sin side-kick pratar slagugglor

En solig dag åkte vi ut till den första av de tre holkarna där vi fick vänta ett tag på Gunnar och hans side-kick. Efter en kort presentation och info gick vi sedan i spänd förväntan till den första holken. Där tog Gunnar på sig säkerhetsutrustningen som bestod av en tjock vinterjacka, mössa och skyddsglasögon. Det finns nämligen en orsak till att de heter slagugglor och den är att de kan vara agressiva mot alla som de tror kan vara ett hot mot deras ungar, även oskyldiga ringmärkare. När Gunnar klättrade upp på stegen mot holken kunde vi andra se en slaguggleförälder kretsa oroligt runt holken. Vi fick intruktioner om att hålla ihop för om vi stod i en stor grupp skulle slagugglan inte våga anfalla oss. Istället var det Gunnar som var det främsta målet för ugglans eventuella attacker. Hans side-kick höll därför upp en kudde på en stång som med lite tur skulle bli ugglans offer istället för Gunnar. Dessutom skulle Gunnar inte kunna höra om ugglan kom glidande för ett anfall, ugglors strategi när de jagar är nämligen att smyga sig på sina byten och de flyger därför helt ljudlöst. Om vi inte varnade skulle han först märka attacken när ugglan borrade in sina klor i jackan. De många hålen i den visade att den varit med om det förr. Nu gick det dock bra, ugglan flög bara runt en bit från holken och gav oss en chans att se den på nära håll. Så bra gick det faktiskt vid alla tre holkar, det enda tillfälle då det kunde ha gått illa var när holken som de lutat stegen mot gled undan så att stegen med Gunnar och uggleungen föll. Det såg riktigt läskigt men gick som tur var bra både för Gunnar och ungen. De av oss som vågade fick också testa på att klättra upp till holken för att hämta eller lämna tillbaka ungar, självklart försedda med säkerhetsklädsel!

En orolig uggle-förälder visar sig på nära håll för oss

Gunnars side-kick står beredd med kudden om en ilsken slaguggla skulle komma

Man har riktigt snygg säkerhetsklädsel som ringmärkare!

Sedan fick vi ta och bekanta oss med de två små ungarna som Gunnar tagit ner från holken. Två små dunbollar som var så fula att de blev oemotståndligt söta! Innan de ringmärktes fick alla som ville hålla en stund i dem och såklart ville vi alla få en stund med en slaguggleunge. De små ungarna verkade dock inte lika glada över detta men förhoppningsvis led de inte alltför mycket av att passera från hand till hand. Ungarna vid de nästa två holkarna som vi besökte avhöll sig de flesta dock från att hålla i med hänsyn till dem. Nu hade vi ju redan hållit i en unge så då var det onödigt att de ungarna också skulle bli stressade av bli hållna av fler än nödvändigt. Det var dock en fantastisk känsla att hålla i en så liten, lätt varelse som var så skör i ens hand samtidigt som man visste att om de blev vuxna, skulle bli de kraftfulla, vackra ugglor vi såg flyga runt holken. Efter den dagen önskade vi nog alla de små ungarna lycka till på sin resa mot fullvuxna ugglor. Tyvärr är nog de flesta av de ungar som vi såg den dagen döda nu, då de flesta av dem var så små. Det är inte heller många ungar som lyckas bli fullvuxna, många dör på vägen men det är naturens gång hur sorgligt det än kan tyckas vara.

Det fanns dock de som var lite mer tveksamma inför slaguggleungarna

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Brandområdet i Västmanland

Branden i Västmanland, Salabranden och Hälleskogsbrännan, kärt barn har många namn men efter den uppräkningen ska väl de flesta förstå vilket brandområde som vi har förärat med vårt besök. En solig dag i mitten av juni tog vi två bussar och åkte den långa vägen till brandområdet i hopp om att få se svedjenäva men även för att få se något som man sällan ser, en skog som brunnit. Men innan dess fick vi lite bakgrundsinfo om branden av Elin i klassen som hade varit där ett år tidigare. Låt oss dra en del av den här:
Den 31 juli 2014 hade det varit torrt och varmt en längre tid. Den dagen skulle en markberedningsmaskin ut och jobba. En markberedare är en maskin som "plöjer marken" alltså rör om i jorden för att man sedan lättare ska kunna plantera trädplantorna eller fröerna. Problemet är att det finns sten i jorden och när den i hög hastighet träffar maskinens ståldelar bildas gnistor. Dessa gnistor kan få gräs, buskar och liknande att börja brinna om de träffar dem. Därför brukar man alltid ha en person som går efter maskinen för att släcka eventuella bränder. Just den här dagen 2014 fanns inte den personen på plats men föraren i markberedaren bestämde sig för att köra på ändå. Då uppstod såklart en gnista som gjorde att det började brinna och på grund av värmen, vinden samt att markerna var så torra så spred sig branden snabbt över ett mycket stort område. Branden krävde ett dödsoffer och när man väl lyckades släcka branden den 11 augusti hade ett 150 kvadratkilometer stort område brunnit.
Elin besökte brandområdet ett år senare den 1 augusti 2015, inte långt efter när det först öppnades för allmänheten. Hon fick då se en skogsmaskin som blivit fast i branden och brunnit. Det häftigaste var dock de stora klungorna av svedjenäva och det ville såklart alla i klassen också se nu vid vårt besök ett år senare. Det visade sig dock inte gå som vi hoppats...

Fotograf: Elin Kannerby

Skogsmaskinen som brann

 Fotograf: Elin Kannerby

Smält glas från skogsmaskinen(Tänk vilka temperaturer som krävs för att smälta glas!)

 Fotograf: Elin Kannerby

Svedjenäva i stora klungor!

När vi först anlände till brandområdet träffade vi på en kvinna som gjorde ett arbete om svedjenäva och brandnäva i brandområdet. Hon berättade att de stora klungor som man kunnat se det första året inte alls fanns nu året senare. Istället kunde man bara hitta enstaka små svedjenävor utspridda i landskapet. Lite lätt besvikna åkte vi dock vidare i hopp om att få se i alla fall en svedjenäva.
Det var otroligt häftigt och surrealistiskt att åka in bland alla svartbrända trädstammar som man såg så långt ögat kunde nå. Men marken var helt täckt av grönt och vi bestämde oss för att börja vår jakt på svedjenäva. Vi följde ett vattendrag och det dröjde inte länge innan vi hittade en och efter lite mer letande hade vi hittat ganska många. Dock utspridda och inte i några klungor. Vi hittade annat också som till exempel topplösa, men som en av oss trodde hette hopplösa...

Fotograf: Moa Pettersson

På jakt efter svedjenäva bland svartbrända stammar

Fotograf: Moa Pettersson

Svedjenäva!

Längs bilvägen växte vackra ängsklockor i mängder och där växte också den ljusiga kråkklövern! Vi fortsatte vår färd men var snart tvugna att stanna igen när vi passerade en äng av tuvull som växte så fint mellan träden. Fler än en blev helt salig av de söta små dunbollarna i mängder. Efter att vi stannat några fler gånger längs vägen tog vi ett lite längre stopp med fri lek. De flesta gick på upptäcksfärd men tre stycken av oss fångade och nycklade lite fjärilar och humlor.

Fotograf: Moa Pettersson

Ängsklockor

 Fotograf: Moa Pettersson

Tuvullsängen och Hanna som nog blev mest salig av oss alla

Vi hittade tyvärr inte den utbrända skogsmaskinen innan det var dags att åka hem. Innan vi påbörjade resan hem tog vi dock och åkte genom brandområdet en sista gång, denna gång utan stopp. Här som på några andra ställen i brandområdet växte det knappt någonting alls, och man såg varför, jorden var helt bortbränd från marken som nu bara bestod av en massa sten. Här fick man också en känsla för hur långt branden faktiskt kunde spridas med hjälp av vinden. För på andra sidan av en stor sjö såg vi ett litet bränt område...
Elden hade alltså med vindens hjälp tagit sig över och börjat brinna på andra sidan sjön!

Fotograf: Moa Pettersson

På vissa ställen är jorden helt borta

  Fotograf: Elin Kannerby

Sjön som branden hoppade över. Brandområdet på andra sidan syns som ett gråbrunt streck.

I slutet av brandområdet låg ett hus bara några meter från de svartbrända träden, de husägarna hade verkligen haft tur med tanke på hur nära elden varit. Man får verkligen respekt för naturens krafter när man ser sådant här. Men samtidigt har vi fått se hur snabbt livet återvänder efter något så dödligt som en skogsbrand. Faktum är att flera arter är beroende av bränder för sin överlevnad och nästan alla dem arterna är sällsynta idag eftersom det brinner för sällan i våra skogar. Vi är helt enkelt för bra på att släcka bränderna och vilken skogsägare vill få se sin skog brinna? Man bränner dock skog i flera naturreservat men jämfört med de enorma brandområden som fanns förut är det inte tillräckligt. Förhoppningsvis kan naturvården och skogsbruket hitta en lösning så att även framtidens generationer kan få uppleva något så dramatiskt och häftigt som en bränd skog och alla de arter som lever där.

Studieresan!

Redan i april(om inte tidigare) så började vi prata och förbereda inför vår tio dagar långa studieresa som vi skulle göra i slutet av maj och början på juni. Det dröjde inte länge innan det här var den händelse på terminen som alla såg fram emot mest! Tack vare noggrant planerande och att Anders kom med förslag och erfarenheter från tidigare år hade vi snart ett program som nog skulle göra att resan med råge skulle motsvara våra förväntningar. Rutten bestämde vi skulle gå genom enbart södra Sverige då det skulle bli så mycket bilåkande om vi skulle ge oss iväg upp mot Svealand och Norrland. Eftersom vi gått Naturguidningskursen bestämde Anders också att vi skulle dela upp ställena som vi skulle besöka mellan oss så att någon eller några guidade på varje plats. På några ställen kostade vi dock på oss "riktiga" guider. Så kom då plötsligt dagen då vi skulle åka efter allt packande och alla förberedelser. Stämningen var uppsluppen trots det trista vädret i Stöllet, för nu bar det av på terminens stora happening! Bara man nu inte hade glömt något...tio dagar är ju ändå en lång tid!

Fotograf: Moa Pettersson

Såhär glad bli man av att åka på studieresa!

Dag 1
Första stoppet blev Omberget där Mattias guidade oss på Ombergsliden. Han berättade om den rika floran som växte här och att det berodde på den speciella marken som var kalkrik och näringsfattig. Där fick vi se den vackra flugblomstern som lurar hanar av en flugart att para sig med blommorna för att sprida växtens pollen! Efter att vi gått och njutit klart i den sköna försommarkvällen åkte vi till en del av Ekoparken i Omberg där Thomas släppte oss lösa i bokskogen. Där hittade vi mycket spännande som till exempel tallört och en svavelticka(svampen som visade sig bli vår följeslagare under hela resan). Sedan satt vi och njöt en stund vid Vätterns strand. Efter det slutade dagen för de som ville medan resten gav sig iväg på en kvällsutflykt till Tåkern i hopp om att få se eller höra lite spännande fåglar. Och nog fick vi det, bland annat en ryttlande jorduggla!

Fotograf: Charlotte Berglund

Vi njuter av kvällen vid Vätterns strand

Dag 2
Dagen började tidigt för de som ville åka till Tåkern och kolla på fåglar. När resten av oss vaknade åkte vi tillsammans till Ombergs jätteekar där Anders guidade oss. Han hade dock problem med att folk distraherades av diverse olika fåglar som den gulliga trädpiplärkan. Vi fortsatte vidare in i Storpissans naturreservat för att där se på bäcken som gett reservatet dess namn. Man förstår också hur den har fått sitt namn för där den på hög höjd kastar sig ut i Vättern ser den verkligen ut som en gigantisk kisstråle. Därefter begav vi oss till Tåkern och naturumet där vi gick omkring en stund på egen hand innan vi åkte till Bråbygden. Där hade vi nog det bästa boendet under hela resan då vi bodde på en del av tomten hos en i bygden. Det blev en skön kväll med både grillplats, bastu och en perfekt badsjö.

Fotograf: Charlotte Berglund

Ett minnesvärt ögonblick från resan då Elin Korall råkade trampa i leran!

Dag 3
Vi började dagen med att lyssna på Mårten som drev Bråbygdens intresseförening och hans berättelse om hur man lyckats bevara en gammeldags, levande landsbygd. Han följde oss sedan genom hela dagen som han guidade oss igenom tillsammans med andra som vi fick träffa i Bråbygden. Det är en liten by med trähus, hagar och ängsmarker med hamlade träd som är omgivna av stenmurar eller gärdsgårdar. Det kändes verkligen som att man var med i Emil i Lönneberga. Vid ett av husen stannade vi till för att bli guidade av ägaren i reservatet som var på hans mark. En mosaik av olika ängs- och hagmarker med vacker flora. Därefter begav vi oss till en annan vacker plats där ägaren berättade om hur han skötte marken och vilka arter det gynnade. Han hade även ett litet museum med saker från förr, bland annat leksaker och köksredskap. Till slut var vi tyvärr tvugna att lämna Bråbygden och gav oss då av mot Öland. Där fick vi en guidning av Elin Korall i Albrunna lund, också det en sagolikt vacker plats med häftig flora!

Fotograf: Charlotte Berglund

Vi lyssnar intresserat när vår guide berättar om Krokshult naturreservat i Bråbygden

Dag 4
Den här dagen började tidigt, tidigt för redan kl. 6 skulle vi ha den första guidningen, den här gången om fåglar(vad annars, öland hallå!) med en riktig expert som heter Gösta Friberg. Han berättade kunnigt och passionerat om fåglar i Ottenbylund. Tyvärr fick vi inte se eller höra någon sommargylling, en sällsynt fågel som bland annat finns i lunden. Sedan åkte vi till Naturbokhandeln för att sätta sprätt på våra CSN-pengar och många av oss köpte en fin ny kikare. När vi var färdiga med det åkte vi sedan vidare till Station Linné som sysslar med forskning om insekter och flora. Där guidade Pav om orkidéer och alvarmarker som det finns mycket av på Öland och Gotland. Vi fick även närkontakt med en flock nyfikna kor!

Fotograf: Moa Pettersson

Det var inte bara korna som var nyfikna på oss. En del av oss var även nyfikna på dem!

Dag 5
Också denna dag började tidigt om man ville följa med och fågelskåda lite vid södra udden. De flesta av oss var dock alldeles för trötta och sov vidare fram till dess att vi skulle åka till Beijers hamn där Hanna skulle guida. Hon pratade lite om områdets historia och vilka arter man kunde hitta här. Sen tog vi våra tubkikare och gick upp i fågeltornet för lite fågelskådning. Det var nog flera som funderade på om det skulle hålla för oss alla, men det höll som tur var! Vi hade turen att få se den bildsköna skärfläckan men även mycket annat kul. Efter det åkte vi till Halltorps hage för att bli guidade av Moa. Hon pratade om den större ekbocken och ekoxen då detta är en av få platser i Sverige där den sistnämnda finns. Det enda vi fick se var dock en riktigt död och massakerad ekoxe men fågelskådarna i klassen blev glada då de fick se den sällsynta halsbandsflugsnapparen! Sedan åkte vi tillbaka till boendet vid Ottenby varifrån Fredrik och Emil skulle guida oss. De hade hyrt cyklar åt oss alla, så på ett långt led gav i oss av i maklig takt. Vi fick under turen bland annat höra om en mur, en kungsgård och till sist stannade vi vid den södra udden. Där var det fri lek för resten av dagen. Många av oss besökte Naturbokhandeln, gick upp i fyren samt kollade på sälar och fåglar. Ja som sagt mycket fåglar blev det på Öland, kanske lite för mycket för vissa!

Fotograf: Elin Kannerby

Även uppe i fyren blev det lite fågelskådning!

Dag 6
Den här dagen var det dags för oss att lämna Öland, vilket vissa tyckte kändes skönt medan andra redan längtade tillbaka. Kanske att det hade någonting att göra med om man var fågelskådare eller inte... Alla var vi dock förväntansfulla inför nästa stopp på vår resa, nämligen Stenshuvud i Skåne! Här mötte vi dessvärre det första dåliga värdet på vår resa, innan hade vi enbart haft strålande sol med klarblå himmel men nu kunde man höra åskan mullra i fjärran. Kanske var det därför bra att vi började inomhus på Kiviks musteri där man kunde gå runt och kolla men även shoppa lite godsaker. Passande nog började det sedan att ösregna när vi skulle vidare till Stenshuvud nationalpark där Nelly och Adam skulle guida oss. Där gick vi hukande i våra regnkläder upp till en av utkiksplatserna där vi faktiskt möttes av en vidunderlig utsikt trots den dåliga sikten. Dalen var nämligen helt insvept i molnen. Sedan gick vi vidare genom vad som kändes som en mangroveskog och den var otroligt vacker i regnet. Det var till och med en som sa att det här var den finaste platsen vi sett på studieresan och att den inte alls hade varit lika fin utan regnet. Så en lärdom: Regn är inte bara av ondo! Stenshuvud fortsatte bjuda på häftiga utsikter och natur under hela den tid som vi var där!

Fotograf: Elin Kannerby

Stenshuvud helt insvept i dimma, eller är det moln?

Dag 7
Nu var det fina vädret tillbaka och i strålande sol åkte vi ut till det första stoppet, Brösarps backar där Lisa skulle guida oss. Det var verkligen en sagolikt vacker plats, och det är inte så konstigt. För tydligen har bland annat Bröderna Lejonhjärta spelats in här. Det var även en perfekt plats för den botaniskt intresserade med många spännande blommor. Fågelskådarna blev inte heller besvikna då ett antal röda glador visade upp sig för oss. Sedan åkte vi vidare till en annan vacker plats, Vitemöllan där vi intog vår medhavda lunch och njöt lite. Det var särskilt ett ställe som var helt fantastiskt, det kändes verkligen som en söderhavsö där man själv var Robinson Kruse. Efter det var det dags att bli guidade runt på Haväng av Emelie och Helena. Vi hade hört att de haft lite fuffens för sig och det visade sig att de fixat olika sorters delikatesser för oss att provsmaka under guidningen. Så vi bjöds både på härliga vyer och god mat, kan det bli mycket bättre? På kvällen skulle vi ut på en grodexkursion med en "inhyrd expert". Han guidade oss runt till olika platser där vi fick höra klockgrodorna spela, leta och hitta den grönfläckiga paddan samt både höra och se lövgrodornas nattkonsert. En kväll som fick många av oss att somna upprymda och glada.

Fotograf: Charlotte Berglund

I Haväng fick vi se den sällsynta sandödlan!

Dag 8
Efter den sena gårdagskvällen började dagen tidigt då vi skulle ge oss vidare på vår färd. Först skulle vi dock göra ett stopp i Kristianstad där Charlotte och Elin skulle guida. Vi började med att åka till Balsberget där vi tog en fika i solen på toppen av berget med utsikt över hela Kristianstad. Sedan berättade Elin om området samt djurlivet och särskilt om alla de olika fladdermöss som man hade hittat i området. Tiden flög iväg och det var knappt att de som ville hann se den häftiga Balsbergsgrottan. Bara utifrån dock då den är låst för besökare och man behöver en nyckel för att ta sig in, vilken guiden inte hade lyckats införskaffa. Sedan åkte vi till naturreservatet där Charlotte skulle guida oss vilket visade sig bli en lite annorlunda guidning. Vi fick nämligen ta och känna på hur livet som blinda var, vilket vi ganska snabbt upptäckte inte var så lätt trots att reservatet skulle vara handikappssanpassat. Därför fick sedan de som ville kolla vad de som gjort reservatet gjort för fel och försöka komma på vad de skulle ha gjort istället. En intressant och tankeväckande guidning! Efter det var det dags att ge sig av mot Stöllet men med några inplanerade stopp på vägen, där det första stoppet var Store mosse nationalpark.

Fotograf: Charlotte Berglund

Det var inte lätt att ta sig fram som "blind" trots ledsagare

Dag 9
Dagen började bra då vi vaknade upp i ett litet torp i utkanten av nationalparken där vi spenderat natten. Torpet var jättemysigt med röd färg och vita knutar, omgivet av en kohage. Därtill var vi helt ensamma där utan andra störande turister. Dock var vi tvungna att dela omgivningen med en hel drös knott, det var knappt att det gick att vara ute på kvällen! Iallafall var vi nu tvugna att packa ihop för att åka vidare till naturumet där vi skulle en träffa en gammal elev och vår guide för dagen, Andrea. Vi åkte sedan vidare till en annan del av mossen där vi fick oss tilldelade ett par nya snöskor var, vi var tydligen försökskaniner som skulle testa hur bra de funkade. När vi kommit ut och gått lite på mossen fick de väl godkänt. dock var vi flera som märkte att det var svårt att backa i dem. Man hade nog kunnat klara sig utan dem då de senaste dagarnas fina väder hade fått mossen att torka ut som en svamp och det inte alls var så blött som man hade kunnat förvänta sig. Ute på mossen var det som att gå i en öken då det inte fanns något som skyddade mot den starka solen. Därför var skönt när vi kom fram till en tjärn där de som ville fick bada. Sedan var det dags att åka vidare till nästa stopp för natten nämligen Kinnekulle. Det var dock nära att Anders förlorade sin hatt i ett försök att jaga ut en broms ur bilen, men till slut kom vi dock fram allihop och hatten med.

Fotograf: Charlotte Berglund

Fredrik var en av dem som tyckte att det var skönt att bada!

Dag 10
Sista dagen skulle Moa guida oss runt på Kinnekulle med början i ett stenbrott. Där berättade hon lite om den speciella geologin i området innan vi fick gå runt och kolla i den häftiga miljön och kanske till och med hitta något fossil i kalkstenen! Efter det åkte vi till Munkängarna som alla mer eller mindre föll för. Ramslöken täckte marken mellan lövträden som en vit, lökdoftande matta och det fanns otroliga klippformationer att utforska. I stenen kunde man på vissa ställen också se krusningar från den tid då den legat nersänkt i vatten. Som om det inte var nog hittade vi även kanske resans coolaste svavelticka som alla ville fram och beundra. Till slut kunde vi slita oss därifrån och åkte då till Österplana hed och vall, men på vägen dit kunde vi inte låta bli att stanna till och kolla på ett vackert vattenfall. Väl framme vid nästa stopp var det fri lek och utforskning av omgivningarna. Några av oss hade fastnat för fossiljakten och fortsatte leta fossil i den sten som stack upp ur marken. Det blev en del fina fynd. Det finaste fyndet för dagen var dock guckuskon som vi hittade i en hage. En otroligt fin blomma! Det kändes lite vemodigt när det sedan var dags att åka hem till Stöllet. Vi skulle nämligen hinna vara med på skolavslutningen för turistarna och allmännare dagen därpå. Men de flesta tyckte nog samtidigt att det var ganska skönt att komma hem igen, lite trötta och slitna som vi var...

Fotograf: Charlotte Berglund

Den fantastiskt fina svaveltickan på Munkängarna och dess beundrarskara

Ja, ni tappra själar som orkat läsa igenom allt har väl märkt att många fina adjektiv används för att beskriva studireresan men det är helt nödvändigt för den var verkligen helt underbar på alla vis. Men precis som ni kanske tröttnade på alla fina ord blev även vi lite avtrubbade av allt det fina vi såg. Det var en del av den konstruktiva kritik som vi framförde efter resan. Vi tyckte även att det hade varit lite väl intensivt men samtidigt hade vi ju hunnit se mycket på grund av det, så det var lite tveeggat. Och som Anders sa, vi hade ju trots allt själva planerat det här... I vilket fall som helst så blev det en helt fantastisk resa där vi inte bara hade tur med vädret utan även med mycket annat. Det är nog en resa som de flesta av oss kommer att minnas länge och tänka tillbaka på med ett leende på läpparna!

Fotograf: Anders Tedeholm

Alla vi som var med på studieresan!

Naturguidning

Den här veckan har vi tillsammans med de i Turism och Uteliv gått en kurs i naturguidning. Ledaren för kursen kallade sig själv för Skogs-Ola, och vi fick reda på att anledningen till det var att folk då lättare skulle minnas honom. Vilket är viktigt som guide, då man själv är lite sitt eget varumärke och om man gör en bra guidning samt har ett namn som är lätt att minnas så ökar chansen att folk kommer på ens andra guidningar också. Hur gör man då en bra guidning? Ja, där var det mycket att tänka på som till exempel hur man stod, hur man pratade och vilket intryck man gav överhuvudtaget. Så det var det som vi fick öva oss på under de här dagarna. Många tycker ju också oftast att det är jobbigt att prata inför folk och de flesta av oss var inget undantag. Därför fick vi sakta men säkert vänja oss vid att prata inför folk genom olika övningar. Finalen var sedan en uppguidning då vi skulle guida på Kårebolssätern om ett valfritt ämne. Om vi blev godkända då skulle vi få ett intyg på att vi kunde naturguida. Mig veterligen har folk i klassen aldrig varit så nervösa som då, men vi klarade det allihop och förhoppningsvis känner de flesta sig lite mer bekväma med att prata inför folk nu. För tyvärr är nog det enda sättet för att få mindre scenskräck att utsätta sig för det om och om igen tills det inte känns jobbigt längre. Lättare sagt än gjort! En fin dag blev det iallafall trots duggregnet och så har vi ju fått lära känna de i turistklassen lite bättre under kursen!

Genom att visa bilder på det man pratar om levandegör man det.

En guidning blir roligare om den aktiverar alla sinnen som tex smak!

Lite rolig rekvisita gör guidningen ännu bättre!

Böcker som handlar om det du guidar om är bra att visa upp.

Det är viktigt att tänka på hur man själv står men även hur deltagarna ska vara placerade.

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Vattendag för allmänkurs

Här på folkhögskolan finns det lite olika kurser. Förutom Natur- och faunavårdslinjen har vi även Turism och uteliv, SFI och allmän kurs för de som vill läsa in högskolebehörigheten. Klarälvdalens folkhögskola har dessutom lite olika filialer på olika platser i Värmland såsom Hagfors och Sunne. En dag i maj var det dags att samla ihop alla elever på allmän linje från samtliga orter för att ha en temadag om vatten. Vi på natur- och faunavård blev tidigt tillfrågade om inte vi ville vara delaktiga, och givetvis hoppade vi på.

Vi njuter av solen

Vi valde att ha två olika stationer som vi döpte till kittlande "Bäcken utan näcken" samt "Vad har du i kikar´n?". På den förstnämnda stationen fick man först en kort genomgång om hur man håvar efter vattenlevande insekter, sen var det dags att testa sina nyvunna kunskaper och se efter vad man kunde håva in. När man kände sig nöjd med sin fångst tog man med sig sin spann och fick med hjälp av oss naturnördar nyckla sig fram till om det t.ex. var en dag- eller nattsländelarv man hade hittat. 

Moa förklarar hur man håvar

Nyckling av vatteninsekter på gång!

På vår andra station fick man lära sig att ställa in en tubkikare, och se sig omkring i omgivningen. Där hade vi placerat ut ett flertal skyltar med diverse olika djur som lever i, eller vid vatten. När man väl hade hittat djuret fick man försöka bläddra sig fram i ett häfte och se vilket djur det var man hade hittat. Kan tilläggas att det inte var helt enkelt att se skillnad på en bisamråtta och bäver genom tubkikaren ;)

Det var inte alltid helt lätt att hitta skyltarna

Fotograf till alla bilder i inlägget är Anders Tedeholm

På besök hos Janne

När några av oss i klassen åkte ner till Karlstad för att följa med Naturskyddföreningen på naturvärdesbedömning så träffade vi Janne Bengtsson, som jobbar på skogsstyrelsen. Han var en gammal bekant till vår lärare Anders, och i början på maj hoppade vi in i minibussarna och for söderut på en liten studieresa för att bland annat kika på hans hagmarker.  

Alla står och lyssnar hänfört

När han köpte sitt hus och marken runt omkring på 80-talet var nästan all gammal hagmark igenvuxen, och han startade då ett eget litet restaureringsprojekt för att återfå den gamla kulturmarken. Vi gick igenom lite olika hagar och fick bland annat se några fina hamlade träd och även några ringbarkade träd som så småningom skall bort.

Janne Bengtsson

Hamlat träd

Ringbarkat träd

Vi fick även se lite olika gnagspår i veden från diverse olika insekter, till förtjusning för vissa i klassen. Nedan ser ni på det översta fotot ett kläckhål från en stekelbock (som både är en signalart och rödlistad). På det nedre fotot är det larvgångar från björksplintborre.

Efter den obligatoriska fikan hoppade vi åter in i bilarna och åkte till Brattforsheden, en tallhed med väldigt unik miljö. Där stannade vi först för att titta på mosippan, en ytterst bildskön blomma som länsstyrelsen har jobbat en del med.

Mosippa

Därefter åkte vi vidare för att titta på ett område som där man hade en naturvårdsbränning för några år sedan. Det var riktigt häftigt att se de sotsvarta tallarna stå kvar, och där de flesta hade överlevt lågorna. På ett träd hittade vi dessutom skiktdyna, en vedlevande svamp som är en så kallad pyrofil art, dvs gynnad av eld. Vi hittade även en violett majbagge som var ute och promenerade på brandområdet, som vi kollade faschinerat på. 

Skiktdyna

Majbagge

Vi gick vidare förbi brandområdet och kollade där på en åtgärd som länsstyelsen hade gjort för att gynna sandödla. Där hade man skrapat bort en del vegetation för att blottlägga sanden, som är en förutsättning för att ödlorna skall kunna lägga ägg. Vi fick tyvärr inte se någon sandödla den här dagen men några spår kunde vi i alla fall hitta. Dessutom verkar det som att vargen tycker det är ganska gött att få rulla runt i sanden då vi kunde hitta tassavtryck av den. 

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson