Mörtens rödbrända ögon stirra mot den höstliga orange solnedgången

Varför saker och ting inte uppdateras eller förnyas är troligtvis på grund av att de befinner sig i ett stadie där resultatet ännu inte är uppenbart. Precis så är det med dessa glesa blogginlägg. Utbildningen befinner sig ibland i ett vattentätt läge, då tid planläggs och priorteringar är oundvikligt. Minibussarnas flitiga maskineri har gått på högvarv de senaste veckorna då bilåkandet har varit ofrånkomligt. Så känns det när vi blickar tillbaka de senaste fyra veckorna.

En av höstterminens fördjupningar är vattenekologi. Hur mår organismerna och hur mår vattnet dem lever i? Vi har fått testa på elfiske ihop med en verifierad ledare i form av Anders. Med hjälp av aggregat, håvar, rak likström genom en stång med en ring i änden har vi utfört en slags inventering över ett visst vattendrag. Benso används för att kunna bedöva fisken innan vi mätte dess längd. Vi åkte ut i mindre grupper och fick en demonstration som sedan övergick i praktisk lära. Majoriteten arter vi håvade in var elritsan. Det finns två olika syften med elfisket, det ena är en kvantitativ inventering, det andra är en kvalitativ. Det man gör är att föra ström i vattnet så att fiskarna bedövas och flyter upp till ytan där man sedan håvar in dem. Ett tillvägagångssätt som låter väldigt inhumant men som efter flera års förfining med redskap och forskning har uteslutit många råare tillvägagångssätt. Varför gör vi detta då? Jo för att redovisa fiskarnas levnadsstandard och se hur de har påverkats efter olika sorters åtgärder.
Nästa våg i fiskevårdens dopp var provfiske i Sörmland. Minibussarna packades med mikroskop, artbestämnings-litteratur, standardiserad provfiskenät, våg, mikroskop, skalpeller och pincetter. Vi begav oss mot ett regnigt Sörmland, närmare bestämt Vagnshärad. Ut mot kusten i Ytterviken har ett LONA-projekt alstrats från nostalgiska eldsjälar. En miljöförening bestående av sommarboende vid klipporna som barn, lekt och badat, har sett den negativa förändring som skett i denna vik. Klassen blev inbjuden att bo hemma hos dessa ”värnpliktiga vikare” som snällt öppnande upp sina hem. En del bodde hemma hos vår lärare för veckan, Hans Ring, andra i småstugor i skärgården.
En man värt att nämna är just Hans Ring, en före detta lärare på Klarälvdalens folkhögskola. Denna man är av havets storlek, vattnets styrka och ett djup av godhet.

I Ytterviken för att lägga provfiskenät

En ljuv tur i viken. Emma W, Caroline, Emma Ö

För att få ut data från provfiskenäten krävs först att få ut fisken ur nätet

Sista dagen i Sörmland bjöd förening på middag.

På meny stod det rökt abborre

Slutet av vårterminen begav vi oss till södra Sverige på studieresa, nu när vädret mörknar och lägger väta över allting så begav vi oss norrut. Under en vecka så var det studieresa igen. Vi körde över till våra tokiga grannar till norrmän och upplevde deras nylagda infrastruktur. Vi körde nordväst till Furuhaugli, en stugby med en vy över E6:an, järnvägsrälsen som användes under gruvdriften på 1920-talet och det magnifika Dovrefjället. En del i klassen bosatte sig i de vackra timmerstugorna medan resterande slog upp tält. Köldnätterna påminde oss om den höst som påbörjar sin vandring i både märg och sinne. De fläckvisa färgvirvlarna dalar ner från björken och de nordvästliga vindarna greppar ett solitt tag om löven som kastas runt den flernyanserade himlen med fläckvis blåa inslag. Hösten ger en frisk nytändning efter den blomstrande sommaren, att andas den kyliga förmultna jorden ger en eftersmak av cykliska förändringar som gagnar nordbons föränderliga sinnestillstånd. Hösten är mörk, karg och väldigt behövlig. Arters överlevnad har också behov av nedfall.
Efter att vi installerat oss och fått besök av solens påbörjade nedgång körde vi bort till vårt första besök. Norges högst belägna jordbruk (980 m.ö.h) sköts av pelarhelgonet Laurits. Vid början av vårt möte så gick vi bort en bit till ladan strax innan klockan skulle slå 18.00. En av Laurits uppgifter är nämligen att ringa i klockan uppe vid nockpannorna, en tillbedjan för Jungfru Maria och de pilgrimer som följer den led som sträcker ner till Oslo. Under hela sin livstid har han denna man bevarat och underhållit den gård som hans far och 10 generationer före honom förvaltat. Det var ett år under ungdomens tid som Laurits begav sig iväg för att studera men snabbt valde att komma tillbaka till Fokstue. Detta är alltså inte ett yrke för Laurits, det är hans väg i livet.
Den varma kvällssolen delade uppmärksamhet med de kyliga vindarna under samtalet med Laurits som gav mycket tid och inblick i ett specifikt område. Laurits ger även besked om dagens väder till Norska YR. Han berättade att det existerat delar av permfarost i området, något som försvunnit då snitt temperaturen stigit med 0.5 grader de senaste 20 åren. Rester av istiden har format en annorlunda landskapsbild och precis som namnet avslöjar så har tallens existens härjat i större utsträckning än vad det nu gör. Det som idag utgör faunan är järv, kungsörn, fjällvråk, falk och enstaka myr- eller blåhök. Vildrenens symbios med dess föda i form av lavar syntes då de vandrar vidare för att låta denna segväxta lav har åter etablerats.
Ett säreget inslag under hela Norgeresan var E6:an som konstant närvarade oss och uppfördes 1925. Som väg uppfördes den dock redan på 1100-talet. Denna ormliknande remsa som ringlar sig fram mellan snötäckta toppar stängs ner vissa tillfällen under vinterhalvåret på grund av den dimma och fukt som tränger in mellan springorna. Människan har påverkat dessa nejder likväl då molnen år 1986 drog sig över norra Skandinavien. Tjernobyl-olyckan begränsade den naturliga resurs vi levde av. Lugnet som sköljer över då Laurits berätta att ”Vi har ingen vild natur som sköter sig själv, allt är reglerat och skyddat. Jag älskar naturen, jag skulle skydda den från allt galet” Att personer som Laurits inte sträcker sina vyer och letar sig över vår planet utan istället accepterar sin förvalda plats och sköter den som ett arv som skall skötas är betryggande.

Kvällsaktiviteter på schemat var älgspaning. Vattenhålen ute på myren var spångade med ett utkikstorn som gav oss tillåtelse att skåda älgen under kvällsknäppen.

Laurits ringer i klockan

Morgonpipa vid Furuhaugli

Caroline hänger tältduken på tork i morgonsolen

Emma W packar släpet

Efter minusgrader under natten så passade det med andra dagens aktivitet, myskoxevandring med den alerta guiden Terje och hans hund Stalin. Vi möttes upp på morgonen där vi bodde för att få en liten introduktion av detta lustiga djur som samexisterade med mammuten. Detta djur som är besläktat med get, vars ull nästan är lika varm som alpackans, kan komma upp i en fart av 60 km/h och ett avstånd på 200 meter mellan dig och djuret är rekommenderat. Är det för att den är farlig? Som Terje förklarade – ”Myskoxe är ej farlig för oss, vi är farliga för den” Man vill alltså inte störa den.
Vi hade med oss en dagspackning och den blå himlen gjorde oss sällskap ännu en dag, tack! Med Stalin, en Alaska husky, i täten och en liten nätt tanig Terje efter vandrade vi upp mot inofficiella kända myskoxelokaler bybor sinsemellan. Att finna dessa lokaler gång på gång är inte alltid säkert då myskoxen förflyttar sig. Vad förflyttar den sig då efter eller ifrån? Är det efter föda, anpassning av klimat eller rovdjur? Terjes teori innefattade det sistnämnda, hans uppfattning var att guidade turer eller allmänt där människor befunnit sig, får myskoxen att förflytta sig från dessa gömda stigar. Den relation mellan Terje och myskoxen (ja det är faktiskt en relation när man lyssnar på honom) är en fjälltur i sig, fast i ett inre landskap. Den förståelse han belägrat för detta djur under alla fjälltimmar har skapat en djupare relation. Terje gav upp läraryrket efter sitt första möte med detta mysiga slidhornsdjur och älgakliven han tar avslöjar en entusiasm, med ödmjuk visit visar han vår klass den verkliga sidan av hur man bör bemöta ett vilt djur på dess villkor. Vandringen blev längre än planerat då myskoxens uppenbarelse inte är helt uppenbar, något som tackades och togs emot.
Vi korsade en grusväg som gick genom reservatet och drog sig fram genom det skyddade fjället. Hur kommer det sig? Att finna patronhylsor var också paradoxalt. Det visade sig att NATO har skjutövningar uppe på Dovrefjället. Att det finns mänsklig aktivitet i form av skjutövningar och dragna vägar på en plats som sådan skapade frågetecken. Fjällen är obeboeliga och till ytan stora områden, en lokal som fyller flera kriterier för försvarsmakten. Kan dessa kriterier också fylla den biologiska mångfald som existerar och i sin minoritet bör skyddas? Att det skyddas är ”tack vare” militära (statliga) medel, liknande grad som länsstyrelse utfärda fast med olika syfte. Är inte syftet det som också förändrar och ger klarhet genom analyser.
Att det finns olika synpunkter på att skydda/bevara och exploatera/utvinna är inget vi kan förändra, ibland handlar det kanske om att bara hålla hårt i det som positivt gynnar någon annan än sig själv titt som tätt. Som klass, vänner, och följe satt vi i en nordvästlig sluttning och blickade ut över det gröna gräset, den lila ljungen, den gula blötmarken och de grånyanserade klipporna. Färgkombinationen ihop med vindens konstanta avskiljare tog våra blickar flera mil bort mot snötäckta toppar såsom Snohetta (2286 m.ö.h), Hogsugta (1300 m.ö.h), Knutho (1790 m.ö.h). Vyerna över stenbelagda sluttningar där vindarna berövar röster skapar en känsla av ensamhet, hur Jorden en gång var helt ensam och ingen klev på henne. Hur det majestätiskt vackra inte är för vår vinning, det kunde likväl varit en grå tråkig värld vi vandrade runt på. Tack vare tubkikare och erfaren guide upptäckte vi en betande flock på 7 individer. Att den betar kan vara antingen
behovet av hunger eller en kungörelse att den faktiskt acceptera den värld den nu lever i.

Sofie håller täten uppe på Dovrefjäll

Paus för att span efter myskoxe

Dagen bjöd på storslagna vyer

Ännu en paus för att med kikare letar detta lustiga djur

Titta man ordentligt upptäcker man myskoxeflocken som betar

Vi plockade ner tält, vände fjället ryggen och begav oss mot öst. Vi lämnade grannlandet och Norges storhet och kom tillbaka till billiga mobilavgifter och svåråtkomliga fjäll. Vi körde till Drevfällets naturreservat för en natts övernattning vid ett vindskydd, koordinaterna var vår guide. Kvällen bestod av att uppleva en urgammal skog där grova furor och visliga granar styrde. Där skådade vi rikligt med varglav, sovande fladdermöss och det gröna norrskenet under natten.

Inväntan på passerande renar

Janne luppar silverfuran

Solnedgång i Drevfjällets naturreservat

Varglav

Billy ta vatten under lunchpaus

Emma Ö och Janne i en trogen minibuss

Fjärde dagen bilade vi hemåt men inte utan att hälsa på Fulufjällets nationalpark som också fick avsluta en beprövad studieresa där ”Flugornas herre” förblir obestämd.

Sista dagen kämpade vi lite extra mot Sveriges högsta vattenfall vid Njuperskärdalen (70 m vattnets fall), sen tog vi riktning mot den blå himlen och stegade uppför klippblock upp mot 900 m.ö.h. GPS: en räknade ner meter efter meter på den karga platån där enstaka buskar och stenrös existerade. En gran, lik många andra i området, hade en markant skyddande symboliskt gest runtom sig. Vi satte oss runt den taniga granen och fikade, sedan splittrades gruppen upp i egna väl valda utflykter i området, vattenfall, naturrum, fika eller förtrolig med världens äldsta träd som är döpt efter upptäckarens hund- Tjicko.

Mattias i den vackra Fulufjällets omgivning

Njupeskärdalen

En stund av tillbakaflöde vid Sveriges högsta vattenfall

Klassen framför en grånad gran

De som ville fick chansen att åka ner till Örebro och fågelstationen vid Kvismaren. Här har det skett ringmärkning sedan 1961 och under åren har mer än 300000 fåglar ringmärkts av 170 olika arter.  Med hjälp av ringmärkningarna har man kunna fastställa fåglarnas flyttvägar och övervintringsplatser.

Vid första dagens slut så räknade vi tranor som flög in för natten i skymningen.  Här gäller det att någon räknar och någon antecknar antal tranor som landar och man har inte tid att släppa blicken från kikaren ifall man skulle missa landningen.  Tranor och gäss har under åren ökat och skapar problem för bönder i området. Studier kring detta har skett i samarbete med länsstyrelsen och främst för att fastställa vilken tid på året som de stora skadorna sker på åkern. Det klargjordes att det var under hösten som skadorna blev värst. Idag har man tagit fram knep för att motverka skador i största möjliga grad. Man lägger bla ut matningsplatser, använder sig av skrämsel och ser till att inte plöja och så innan tranorna har flyttat vidare. Detta har gett positiva resultat.

Klockan fyra var det dags att börja dagen därpå för att innan solen letat sig fram ta oss ut till Ässön och sätta upp drygt 20 nät för att fånga in fåglar under förmiddagen. Varje halvtimme efter att näten satts upp så gick man rond för att se om det fastnat någon fågel. Dessa togs då loss och samlades in för att artbestämmas, köns bestämmas, åldersbestämmas, mätas, vägas och ringmärkas. Att fåglarna blir stressade under hanteringen vet man och vill därför minimera tiden som man hanterar dem. Allt skedde med varsamma händer och det gick bra. Vi fick se hur små skillnader det kunde vara på fåglarna som avgjorde om det var en adult (vuxen) eller juvenil (unge). Vissa arter är det relativt lätt att se skillnader på medan andra är det tränade ögat som har det klara försprånget. Vi blev väl mottagna av 2 utbytesstudenter från lunds universitet som lärde oss mycket under denna dag. På plats fanns även 2 st från föreningen.

Kvismaren är en egen förening som driver fågelforsking och har ett antal projekt som fortlöper under åren.

En kungsfågel som får sin ring.

Rödstjärt

Järnsparv

Skäggmesar

På återseende