Natur & Fauna 2017: Oktoberfest med violspillning och tvåtaktsolja

De tunga septemberdropparna slår mot bilfönstret när vi kör i sydlig riktning, min kartläsare i passagerarsätet sitter med GPS och räknar ner meter till nästa besökspunkt. En punkt som noggrant rannsakats av vår lärare och länsstyrelsen som tilldelat klassen uppdraget. Vi kör av asfaltsvägen och in på en grusväg. Nu smattrar regnet i lugnare tempo mot fönstret. Grusvägen skiftar till en mindre timmerväg som leder till ett utlopp med en gammal kvarndamm som stör faunan. Luvan dras över huvudet och ut i regnet vi stiger. På jakt efter den violdoftande spillningen som under höstens förmultnande och stenarnas opålitliga yta ger oss hopp om att kryssa i uttertecken i protokollet.

Vi inventerar ännu en gång den småländske simmaren, den här gången en aningen svårare då snöns tacksamma avslöjande ännu ej uppenbarat sig, vi får nöja oss med lera och sand. Vi är uppdelade i fem grupper med varsin gruppledare, där kriteriet för gruppledaren är att de närvarat i tidigare inventeringar. Ledarna bestod av före detta elever från linjens begynnelse och vår allas Hans Ring. Tidigare inventering klassen utfört var som sagt under vintern, något vi var först om att utföra. Höstinventeringar är däremot något återkommande. Området som inventerades var sydvärmland, 4 dagar och 5 bilar, snittet för vardera grupp var 80 mil. De grupper som befann sig i de sydligaste breddgrader fick bo på vandrarhem samt stugor tillhörande gruppledare, den nordligaste gruppen fick var kväll köra hem i den nordvärmländska höstskymningen tillbaka till sina sängar på internatet.

Planeringsarbete där kartindelning är en viktig del

En av alla inventeringspunkter.

Hans Ring i sitt essä

Vad som Sverige erbjuder mer än många andra länder, förutom män med en café macchiato i ena handen och en sulky i andra och humanitära riktlinjer att följa genom att förbättra andras flykt med hjälp av Dublin-föredraget, erbjuds också en variation av höstfärger. Från norr till söder pågår en levande färgskala som upplevs på bästa sätt påklädd för väderskifte, en snuvig näsa och förhoppningsvis en bra relation till älgflugor.

Efter att inventerat slagugglor på våren så var det nu tid för dess föda, gnagaren. Gnagareinventeringen utfördes under en vecka, där förberedelser var att torka tunna äppelbitar och steka panerade snören. Två helt självklart otvivelaktiga beten till de 200 st råttfällor som monterades ut i 4 olika biotoper - kalhygge, skog, mosse och sätervall. Vi betade med snören och äpple på morgonen, dagen därpå vittjades fällorna och förhoppningsvis obducering i form av art/ kön/ålders-bestämmande. De oemotståndliga stekta snören var troligtvis alltför goda för att låta sig ge efter för gnagarens typiska snoddberoende, då enbart 3 fällor gav utdelning. Om man följer informationen kring gnagarens fluktuation så är det en alltför avancerad anledning från "lämmelår" till gnagarekraschen. Är det specialiserade stationära rovdjur som under hårt tryck jagar gnagare, eller är det generalister som följer gnagarens varierande levnadskurva och under kraschen överlever på alternativa byten? Kan det bero på vädret? Ett landsområde som är hårt utsatt för regn gör att stora mängder gnagare väljer att emigrera till nya platser där bofasta individer möts av små möss med fullpackade resväskor. Tas de emot eller flyr de också i en slags Domino-effekt? En annan teori är girighet. Är födointaget för intensivt och växterna alltför hårt betade så motsäger växterna det ödet genom att utveckla trypsin som gnagaren inte kan bryta ner. Av alla de teorier som svävar omkring så är det kanske en version av alla faktorer, en tvärfaktor.

Utbildningen har följt en distinkt linje av bevarande och kunskap kring skyddsvärda arter, vi har inventerat och nycklat stora delar av nordvärmlands förråd. Nu siar termometern om att fylla vedförrådet inför vintern, dags att fila till ryttare och skäregg på motorsågen. Vi fick ledning av Henrik Lilijendahl från Sälen, en hängiven motorsågsfantast. Henrik ser på motorsågen mer som en vackert utfört mackapär än en skövlare. Hans tid går ut på att inventera skyddsvärda biotoper åt olika bolag och myndigheter. Motorsågskursen är mer en bisyssla som han anser är viktigt att lära sig. Senare året har trycket och kravet att skaffa motorsågskörkort ökat och fortsätter öka, vilket inte bara ger arbetsmöjligheter utan också låter tummen i handen blir mer händig. Veckan som passerat gav klassen motorsågskörkort A. Det innebär privat körning såsom vedkapning på gården och att säkerhetstänket klargörs. Lugnet som fanns kring Henrik smittade av sig i hans lärande.

Vi är nu utrustade med både lupp och motorsåg, två verktyg som kan avgöra en skogs framtid.