Brandområdet i Västmanland

Branden i Västmanland, Salabranden och Hälleskogsbrännan, kärt barn har många namn men efter den uppräkningen ska väl de flesta förstå vilket brandområde som vi har förärat med vårt besök. En solig dag i mitten av juni tog vi två bussar och åkte den långa vägen till brandområdet i hopp om att få se svedjenäva men även för att få se något som man sällan ser, en skog som brunnit. Men innan dess fick vi lite bakgrundsinfo om branden av Elin i klassen som hade varit där ett år tidigare. Låt oss dra en del av den här:
Den 31 juli 2014 hade det varit torrt och varmt en längre tid. Den dagen skulle en markberedningsmaskin ut och jobba. En markberedare är en maskin som "plöjer marken" alltså rör om i jorden för att man sedan lättare ska kunna plantera trädplantorna eller fröerna. Problemet är att det finns sten i jorden och när den i hög hastighet träffar maskinens ståldelar bildas gnistor. Dessa gnistor kan få gräs, buskar och liknande att börja brinna om de träffar dem. Därför brukar man alltid ha en person som går efter maskinen för att släcka eventuella bränder. Just den här dagen 2014 fanns inte den personen på plats men föraren i markberedaren bestämde sig för att köra på ändå. Då uppstod såklart en gnista som gjorde att det började brinna och på grund av värmen, vinden samt att markerna var så torra så spred sig branden snabbt över ett mycket stort område. Branden krävde ett dödsoffer och när man väl lyckades släcka branden den 11 augusti hade ett 150 kvadratkilometer stort område brunnit.
Elin besökte brandområdet ett år senare den 1 augusti 2015, inte långt efter när det först öppnades för allmänheten. Hon fick då se en skogsmaskin som blivit fast i branden och brunnit. Det häftigaste var dock de stora klungorna av svedjenäva och det ville såklart alla i klassen också se nu vid vårt besök ett år senare. Det visade sig dock inte gå som vi hoppats...

Fotograf: Elin Kannerby

Skogsmaskinen som brann

 Fotograf: Elin Kannerby

Smält glas från skogsmaskinen(Tänk vilka temperaturer som krävs för att smälta glas!)

 Fotograf: Elin Kannerby

Svedjenäva i stora klungor!

När vi först anlände till brandområdet träffade vi på en kvinna som gjorde ett arbete om svedjenäva och brandnäva i brandområdet. Hon berättade att de stora klungor som man kunnat se det första året inte alls fanns nu året senare. Istället kunde man bara hitta enstaka små svedjenävor utspridda i landskapet. Lite lätt besvikna åkte vi dock vidare i hopp om att få se i alla fall en svedjenäva.
Det var otroligt häftigt och surrealistiskt att åka in bland alla svartbrända trädstammar som man såg så långt ögat kunde nå. Men marken var helt täckt av grönt och vi bestämde oss för att börja vår jakt på svedjenäva. Vi följde ett vattendrag och det dröjde inte länge innan vi hittade en och efter lite mer letande hade vi hittat ganska många. Dock utspridda och inte i några klungor. Vi hittade annat också som till exempel topplösa, men som en av oss trodde hette hopplösa...

Fotograf: Moa Pettersson

På jakt efter svedjenäva bland svartbrända stammar

Fotograf: Moa Pettersson

Svedjenäva!

Längs bilvägen växte vackra ängsklockor i mängder och där växte också den ljusiga kråkklövern! Vi fortsatte vår färd men var snart tvugna att stanna igen när vi passerade en äng av tuvull som växte så fint mellan träden. Fler än en blev helt salig av de söta små dunbollarna i mängder. Efter att vi stannat några fler gånger längs vägen tog vi ett lite längre stopp med fri lek. De flesta gick på upptäcksfärd men tre stycken av oss fångade och nycklade lite fjärilar och humlor.

Fotograf: Moa Pettersson

Ängsklockor

 Fotograf: Moa Pettersson

Tuvullsängen och Hanna som nog blev mest salig av oss alla

Vi hittade tyvärr inte den utbrända skogsmaskinen innan det var dags att åka hem. Innan vi påbörjade resan hem tog vi dock och åkte genom brandområdet en sista gång, denna gång utan stopp. Här som på några andra ställen i brandområdet växte det knappt någonting alls, och man såg varför, jorden var helt bortbränd från marken som nu bara bestod av en massa sten. Här fick man också en känsla för hur långt branden faktiskt kunde spridas med hjälp av vinden. För på andra sidan av en stor sjö såg vi ett litet bränt område...
Elden hade alltså med vindens hjälp tagit sig över och börjat brinna på andra sidan sjön!

Fotograf: Moa Pettersson

På vissa ställen är jorden helt borta

  Fotograf: Elin Kannerby

Sjön som branden hoppade över. Brandområdet på andra sidan syns som ett gråbrunt streck.

I slutet av brandområdet låg ett hus bara några meter från de svartbrända träden, de husägarna hade verkligen haft tur med tanke på hur nära elden varit. Man får verkligen respekt för naturens krafter när man ser sådant här. Men samtidigt har vi fått se hur snabbt livet återvänder efter något så dödligt som en skogsbrand. Faktum är att flera arter är beroende av bränder för sin överlevnad och nästan alla dem arterna är sällsynta idag eftersom det brinner för sällan i våra skogar. Vi är helt enkelt för bra på att släcka bränderna och vilken skogsägare vill få se sin skog brinna? Man bränner dock skog i flera naturreservat men jämfört med de enorma brandområden som fanns förut är det inte tillräckligt. Förhoppningsvis kan naturvården och skogsbruket hitta en lösning så att även framtidens generationer kan få uppleva något så dramatiskt och häftigt som en bränd skog och alla de arter som lever där.