Gnagarinventeringen

Känsliga läsare varnas!

Natur- och faunavårdslinjen har ju som ni kanske vet funnits länge på skolan, dock i olika former och under olika namn genom åren. En sak som hängt med genom alla dessa år är gnagarinventeringen som tillhör en av de längre serierna i Sverige då man hållit på ända sedan mitten av 70-talet! Det man gör under den här inventeringen är att man har fyra olika miljöer vilka är: gammal skog, hygge, myr och säter. I varje miljö har man tio punkter som ligger i en diagonal med tio meter mellan varandra. Vid varje punkt placerar man ut fem fällor som man agnar med det bästa gnagarbetet på marknaden det vill säga, stekt panerat snöre och torkade äppelbitar! Utplaceringen av fällorna sker på eftermiddagen och sedan hämtar man in dem på morgonen dagen efter. Samma procedur upprepas sedan så att man får två fångsttillfällen efter varandra. Förhoppningsvis har man sedan fått några gnagare i fällorna som man kan ta med tillbaka till skolan för artbestämning, vägning och mätning. Varför tar man då och dödar en massa oskyldiga söta, små gnagare? Jo, för vetenskapen såklart! Gnagare är en viktig föda för många av skogens djur, så allt som händer dem påverkar också andra djur. Det är nämligen så att antalet gnagare brukar variera från år till år i cykler. Förra året fångade de inte några gnagare alls så det var ett riktigt bottenår för gnagare vilket vi märkte när vi inventerade slaguggleholkar där väldigt få var bebodda. Det här året hoppades vi på lite bättre resultat och det gick över förväntan. Vi fick riktigt många gnagare så det tyder på att en boom av gnagare är i antågande. Det bådar gott för ugglorna och alla andra djur som lever på gnagarna men även för nästa års elever om de ska kolla slaguggleholkar!

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

GIS med handdatorer

Vi håller på ganska mycket med GIS under våran kurs, och det är för att man anävnder det på de flesta arbetsplatser där vi kan tänkas jobba efter den här utbildningen. På många ställen använder man också handdatorer ute i fält och det skulle vi få testa på den här gången. Det vi skulle göra var att skapa en karta i GIS-programmet där vi även skapade alternativ för olika lövträd så att vi sedan kunde lägga in saker som tex höjd. Detta laddade vi sedan ner till handdatorn. Efter att vi försett oss med annan nödvändig utrustning lämnade vi till slut datorsalen och begav istället ut i vårt rätta element, skogen! Där gick vi runt och mätte, bråkade lite med osamarbetsvilliga handdatorer och lade in de uppgifter vi fick. En del av oss passade samtidigt på att hålla ögonen öppna efter signalarter, för att testa kunskaperna efter Signalartskursen. Efter en härlig halvdag ute kunde vi konstatera att handdatorerna var mycket smidigare än papper och penna, när de funkade vill säga! Så som det ofta är med dagens teknik!

Emelie mäter höjden på ett träd.

Emil borrar ett träd för att kolla dess ålder

Så här tjusigt kunde det se ut i handdatorn om allt gick som det skulle!

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Ringmärkningen

Det är inte bara på lektionstid som vi gör spännande saker även på helgerna kan det hända att vi ger oss iväg på äventyr! Den här gången bar det av till Kvismarens fågelstation där sex av oss skulle få se hur det går till när man ringmärker fåglar. Vi kunde ganska snabbt att det var mycket svårare än det såg ut. Bland annat skulle man veta vilken art det var och det är inte alltid det lättaste, sedan vilket kön fågeln hade och efter det hur gammal den var. Det ser man på vingpennorna, alltså fjädrarna på stjärten och vingarna. Man ska sen kontrollera hur mycket fett fågeln har på kroppen och det gör man genom att blåsa den på magen så att huden blir synlig och samtidigt kolla hur mycket av organen som man ser genom huden. Vägningen är dock inget konstigt men ser väldigt lustigt ut, då man lägger fågeln i en liten cylinder så att bara bakdelen av den sticker ut. Anledningen till att man gör så är att fågeln blir lugnare av att det är mörkt. Vi fick inte göra något av det här eller trassla ut fåglarna ur näten som man fångar dem i. Tur var kanske det eftersom även att få ut dem ur nätet verkade lite klurigt. Istället fick vi hjälpa till genom att anteckna och om man inte ville göra det hade man ett perfekt tillfälle för lite fågelskådning. När vi var där stötte vi på många fågelskådare som var på jakt efter taigasångaren som siktats där. Vi hamnade till och med mitt i hetluften och var nära att få se den själva men tyvärr missade vi den. För att trösta oss lite efter det kollade vi på de stora flockarna av fåglar som flög in till sjön i skymningen. En magisk upplevelse som varmt kan rekommenderas!

Höksångaren var en raritet som vi fick se.

Lugnet före stormen...

Det finns en hel, tjock bok om vad man kan få veta utifrån vingpennornas utseende!

Det kräver ett tränat öga och starka lungor för att avgöra hur mycket fett fågeln har på kroppen.

Elin för anteckningar.

Det ser bara lite lustigt ut när man väger fågeln!

En rödhake har fastnat i ett av näten.

Det vi alla sett fram emot mest, att få se Alice-Cooper-fågeln aka skäggmesen!

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Utterkursen

Varje år gör eleverna på Stöllet en inventering av utter på barmark i Värmlands län som vi sedan ger in till Länsstyrelsen. Det är ju ett stort län så länet är indelat i tre lika stora områden där man tar och inventerar ett område ett år och sedan byter område för varje år. För att vara mer effektiva delar man dessutom in sig i grupper som delar upp området mellan sig och sen bara inventerar sin del. Tyvärr fick det ändras om till en kurs om hur man inventerar utter eftersom för få gamla elever hade möjlighet att ta sig till Stöllet. Det måste nämligen vid inventeringen vara med minst en person i varje grupp som har erfarenhet av utterinventering. Istället kom en gammal lärare från Natur- och faunavårdlinjen, Hans Ring upp och höll en fem dagars lektion i hur man inventerar utter men även mycket annat roligt med koppling till detta fantastiska djur. Bland annat fick vi lära oss hur en utterskit luktar(som violpastiller), var man ska leta efter utterbajs(under broar bla) samt hur man skiljer en utters spår från andra djur(den har fem tår till skillnad från de flesta andra djur som bara har fyra!). I samma veva skulle en ny reklamfilm spelas in om linjen så om ni har sett den har ni fått se ögonblick från en av dem dagarna. Efter några härliga dagar tillsammans, då ett okänt antal skitar blev luktade på är vi nu redo att hjälpa de nya eleverna framöver med utterinventeringar!

Fotograf: Elin Kannerby

Spår av utter, de har fem tår vilket alla mårddjur har som tex mink men uttern gör de största spåren av mårddjuren.

Fotograf: Moa Pettersson

Såhär ser en utterskit ut för de oinvigda. Lägg märke till fiskfjällen.

Man hittar inte bara utterbajs under broar, vi hittade även en fälla som inte var märkt vilket den måste vara.

Hans Ring, med kameran i högsta hugg, pratar utter.

Våra matlagningsskills blir bara bättre och bättre!

Många fina vyer fick vi se!

Vi hann också kolla på en bäverdamm med tillhörande hydda!

Elfisket

Än är det inte slut på fiske och vattenvården. Sist ut på schemat stod det elfiske. Det går ut på att man går ner i en bäck, håller i en stav som skickar ut elektriska stötar som tillfälligt bedövar fisken och sen får man vara ruskigt snabb med håven för att fånga in fisken innan den kvicknar till igen (något som går betydligt snabbare än vad någon av oss kunde tro).

Först måste man se till att klä sig rätt. Man vet aldrig hur djup bäcken plötsligt kan bli och man vill inte riskera att det rinner vatten över stövelskaftet när man kör x antal volt genom det, så då måste man dra på sig vadarbyxorna. Vadarbyxor används kanske främst av folk som sysslar med fiske, vilket innebär att det är tämligen lätt att hitta i större storlekar men nära på omöjligt att finna i nättare damstorlek. Något som gjorde att vissa i klassen såg ut som huvudfotingar när byxorna väl var på. 

Fotograf: Moa Pettersson

The return of Teletubbies?

Sen är det bara att ge sig ut med med utrustningen i vattnet och börja fiska. En fick ansvara för att skicka ut stötarna samt att håva in fiskarna, en annan bar den långa och tunga sladden samt den sista fick ansvara för hinken där vi samlade alla infångad fiskar i. 

Fotograf: Elin Kannerby

Det var svårt att hålla balansen med en hal botten, strömt vatten och för stora stövlar. Därav Hannas Gandalf-stav.

Därefter var det dags att se över fångsten. Denna dag blev det bara öringar och utöver art så skulle även måtten skrivas in.

Fotograf: Elin Kannerby

 En omgångs fångst! Sopsäcken i bakgrunden låg över hinken eftersom fiskar liksom de flesta djur blir lugnare om det är mörkt.

Fotograf: Moa Pettersson

Det var viktigt att ha gummihandskar på händerna eftersom fiskens yttre slemlager skadades annars!

När allt var klart släpptes fiskarna tillbaka och fick lugnt simma vidare utan att riskera en stöt igen.

Svampkursen

Hösten började nalkas i Stöllet men trots det var värmen från sommaren fortfarande kvar än så länge. Enda skillnaden var att det hade börjat dyka upp allt fler små hattar ute i skogens djupa vrår. Tyvärr gjorde det fina vädret det svårare för svamparna att gro då det var väldigt torrt i skogen på grund av att det inte regnat på evigheter. Trots de dåliga förutsättningarna började vi vår tvådagars svampkurs i spänd förväntan på att få lära oss mer om skogens läckerheter men även om arter utan matvärde. Helena som jobbar med svampar var vår lärare under de här dagarna och hon började med den mest basic faktan. Hon berättade då om vad en svamp är, vilka släkten som finns och lite om matsvampar och vad man ska tänka på för att slippa eventuella förgiftningar. En jättebra broschyr om giftsvampar som vi då fick oss tilldelade finns att ladda ner gratis här.

Fotograf: Elin Kannerby

Toppig giftspindling, en av Sveriges giftigaste svampar som skadar njurarna om man äter av den. Plocka inte med andra ord!

Lite uppskrämda men uppspelta begav vi oss sedan iväg på en svamptur för att försöka hitta lite svamp. Med knastertorr mossa under fötterna stövlade vi runt och plockade alla svampar som vi tyckte såg roliga, intressanta och konstiga ut. Med andra ord var det inte meningen att vi skulle ta och plocka något särskilt utan bara de svampar som vi var nyfikna på. Sedan satte vi oss i en ring med våra fynd som vi fick beskriva utseendet på för att träna på artbeskrivningar. Om vi själva inte kunde arten sa svampexperten herself det och på så sätt lärde vi oss en hel del arter och deras utseende. En del svampar tog vi också med tillbaka till skolan och lade i en svamputställning där varje art fick en vit bricka och en liten lapp med olika färg beroende på om det var en matsvamp, giftig svamp eller bara en svamp. För det är nämligen så att av 10 00 svamparter i Norden så är bara 100 bra matsvampar och så finns det några som är giftiga men den stora massan är bara oaptitliga. På lappen skrev vi ner namnet på svampen men även om det var en signalart eller rödlistad.

Fotograf: Moa Pettersson

Några av svampfynden första dagen, de flesta av släktet spindelskivlingar.

Nelly beskriver hur en av hennes svampar ser ut.

Andra dagen tillbringade vi ute i strålande solsken i naturreservatet Nordsjöskogen, en gransumpskog. Vi valde att åka till den här skogen eftersom svamparna antagligen inte hade drabbats lika hårt av torkan där på grund av att marken redan från början var så blöt. Det visade sig bli ett lyckokast. För så fort vi passerat det fina(sarkasm) kalhygget som man var tvungen att korsa för att komma in i reservatet dröjde det inte länge innan någon ropade "Svamp!". Eller ropade och ropade, de två som hittade den viskade först lite sinsemellan om det kunde vara en matsvamp innan de lite diskret försökte fråga Helena utan att vi andra skulle märka det. Helena däremot utropade att det var rödgul trumpetsvamp och en jättefin matsvamp. Som tur var växte det enorma mängder av den där så att alla som ville kunde fylla sin medhavda svampkorg. Det är ju dock ett exempel på hur hemlighetsfulla vi svenskar är med våra svampställen och de flesta skulle nog inte avslöja sitt bästa svampställe förrän på dödsbädden. Desto roligare är det ju då när svampen räcker till alla som vill ha utan att några stackare behöver stå utan. Ett perfekt avslut på svampkursen med andra ord, då vi alla fick känna på lyckan av att hitta många små, smaskiga hattar i mossan. Den upplevelsen gav nog mersmak för många.

Fotograf: Helena Björnström

På vissa ställen var det helt fullt av rödgul trumpetsvamp!

På de ställena blev det även fullt av adrenalinstinna svampplockare!

Fotograf: Elin Kannerby

En stolt svamplärare med dagens stora fynd

Väl fyllda svampkorgar efter en lyckad dag i skogen

Fotograf: Helena Björnström

Glada svampplockare!