Vi åkte på väg efter väg utan att lyckan var med oss, vi tog oss an gamla spår för att få utlopp för lite energi.
Tony visade oss gamla skyttebunkers från andra världskriget och pekade ut en kalkdispenser för att vi ska ha fått se nånting intressant.
Det var långa dagar, men vi fick en ärlig inblick i hur svårt det kan vara att försöka hitta dessa djur som vandrar långa sträckor.
Så plötsligt, den dagen vi var ute på egen hand, då var det där!
En spårlöpa över vägen.
Väl ute ur bilarna kom vi efter lite klurande fram till att det måste varit ett Lodjur som passerat och det såg inte speciellt gammalt ut heller.
Bilarna parkerades och vi gjorde oss redo.
Efter lite om och men kom vi fram till att vi ville åt olika håll.
Större delen av klassen ville åka skidor och ville således bakspåra för att se var Lodjuret kom ifrån.
Tre av oss ville följa framåt, upp över berget och se var den skulle.
Sagt och gjort, vita blixten kom på vissa fötter, andra fick snöskor och några körde helt utan.
Vi gjorde upp en plan att ses vid bussarna till lunch, om vi inte ville fortsätta och ta lunchen i farten.
Iväg bar det.
Jag själv var i gänget som framspårade, så det blir min version ni får.
Uppåt, uppåt, uppåt!
Perfekta tassavtryck avlöste varandra.
Fika tog vi uppe på en höjd, innan ett kalhygge i ganska brant lutning låg framför oss.
Lodjuret har tillsynes bekymmerslöst travat på uppför, men vi kände ett behov av kaffe.
Ungefär 100m senare trampar jag ner min vänsterfot i ett härligt blött kärr.
Nu med en blöt fot står vi och överlägger om det ska behöva avbrytas här.
Men beslutet blir att ullstrumporna får bevisa sin styrka i att hålla värmen trots väta.
Vi fortsätter, allt för nyfikna på var spåret ska leda oss.
Vidare upp över berget följer vi spåret hur lätt som helst, till det plötsligt, bakom en myrstack, bara försvinner.
Det är som att lodjuret fått vingar och bara försvunnit.
Mycket brydda över detta söker vi runt omkring, tittar upp i träden, kanske sitter den där och kikar på oss.
Men efter att cirklat platsen hittar vi spåret igen, en bra bit upp.
Mysterium!
Här beslutar vi att skippa lunch och meddelar våra kamrater att vi måste undersöka mer.
Vidare fortsatte vi ut på en myr, magiskt vackert med all orörd snö och bara lodjurets spår som bryter av.
Det ser så lätt ut med lodjurets spår, travandes rakt över.
Men sedan kommer vi och går ner hela vägen till knäna i djupsnö!
Nu om någonsin inser vi vilka inbyggda snöskor dessa katter har.
Vidare kommer vi in i skog igen, här träffar vi på spår och spillning efter Tjäder, ser även fågeln själv flyga iväg när vi kommer.
Lodjuret börjar här gå mer snirklande bland snår och in mellan träd.
Vi finner en plats där det har lagt sig ner en stund, här finner vi lite päls med.
Men nu börjar klockan bli mycket, vi måste lämna spåret för att komma tillbaka till bussarna i tid.
Det känns ganska snopet att följt med så länge utan att finna så mycket som spillning.
Vi tackar vår vän för upplevelsen och stövlar iväg genom djupsnön tillbaka.
Möter upp våra vänner som berättar att de följt spåret bakåt så gott som lika långt och inte heller funnit någonting.
Vi fascineras av hur långt de kan röra sig utan att äta, vila eller lämna andra spår efter sig.
Någonstans är det på väg, var lär vi inte få veta.
Men vi har lärt oss att snöskor ÄR en bra idé att ha med sig.
Vi kan konstatera att ull håller vad det lovar, foten var varm så länge den var i rörelse.
Dessutom fick vi en bra inblick i hur lätt det är att missta ett spår från ett djur för ett annat, då det mitt i en spårlöpa plötsligt såg ut som vargspår.
Allt som allt var det en mycket bra och lärorik dag.
Alla kom hem nöjda och trötta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar