Sjöprovfiske

Efter musslorna var det dags att prova på en standardiserad inventeringsmetod, sjöprovfiske. Detta skulle äga rum i Acksjön, där det även finns kräftor så vi passade på att göra ett provfiske efter dom också. När man gör ett sjöprovfiske lägger man i speciella nät, som har olika maskstorlek för att man skall fånga allt från minsta elritsa till största gammelgäddan i sjön. Det är en inventering som dels berättar om vilka arter man har i sjön, men som man också kan följa upp effekterna av t ex kalkning.

Några av eleverna hoppade glatt i båtarna och for ut för att lägga nät, och morgonen därpå åkte vi åter ut igen för att plocka upp dom. Vi hade dock lite osis med att ena årfästet gick sönder så det blev någon improviserad historia mellan att ro och paddla för att ta sig fram.

Fotograf: Elin Korall

Ute på djupt vatten...

När näten var upplockade var det dags att börja plocka fisk. En tämligen slemmig uppgift där Thomas vann många pluspoäng då han hade tagit med sig en tvål. När fiskarna var plockade skulle de artbestämmas, mätas samt vägas innan vi skrev in dom i protokollet. Vi fick upp abborrar, mörtar, gärsar och en siklöja. 

Fotograf: Tony Sahlberg

Det var inte helt lätt alla gånger att få ut fiskarna ur nätet!

Protokollföring på gång

När andra slet med fiskarna så tog några andra hand om kräftorna. I Acksjön finns en fördämning och nedanför dammen så har det bildats en djupare grop där kräftorna frodades. Här drog vi upp burarna, artbestämde (och det var signalkräftor hela bunten), könsbestämde samt mätte kräftorna. Därefter fylldes protokollet i och beroende på hur stora de var så åkte de antingen tillbaka till dammen alternativt om de var stora sparade vi dom för en liten kräftskiva. 

Fotograf: Moa Pettersson

Det gällde att akta sig för klorna vid mätningen!

En hona av arten signalkräfta. Det syns på att hon har fyra par simben till skillnad från hanen som har fem par. Simbenen är de mindre benen som sitter bak på stjärten.

Fri igen!

Sista dagen på vattenveckan var vi några som skippade den gemensamma teaterföreställningen i Sunne och drog till Acksjön en sista dag för att samla lite bottenfaunaprover. Då använder man en håv och sparkar lite på stenarna uppströms så lossnar det lite allehanda spännande insekter som vi skall artbestämma senare i höst. Vi hittade även en pytteliten signalkräfta bland alla insekter. 

Fotograf: Moa Pettersson

Musselinventering

När botaniken, slåtter och insekterna var över blev det dags att ta sig an ett av höstens större block, nämligen fisk- och vattenvård. Efter några föreläsningar om vattnets ekologi bar det iväg ut i fält och på vår för exkursion fick vi följa med länsstyrelsens fältpersonal när de skulle ut och inventera flodpärlmusslor. 

En miljö som flodpärlmusslan trivs i.

Flodpärlmusslan vill ha klart, rinnande vatten med stabilt pH och en botten av sand, grus och sten. Ett av de främsta hoten mot flodpärlmusslan är att livsmiljöerna har förändrats. Vattnet har grumlats, försurats och vandringshinder för fisk gör att musslorna inte kan föröka sig då musselynglet behöver en värdfisk (öring eller lax) under sitt första levnadsår. 

I Sverige har vi åtta olika arter av stormusslor. De är vandringsmussla, flodpärlmussla, vanlig dammussla, flat dammussla, större dammussla, äkta målarmussla, spetsig målarmussla och tjockskalig målarmussla. Av dessa åtta är hälften med på rödlistan över hotade arter. På bilden ovan syns en flodpärlmussla och en vanlig dammussla. 

Inte världens bekvämaste arbetsställning

Som med så många andra hotade arter är det därför viktigt att man följer upp med inventeringar för att se hur stora bestånden är, och om de ökar eller minskar. När man inventerar musslor använder man en vattenkikare, och går halvböjd fram genom vattnet och räknar alla musslor man ser. 

Ovan ser ni vad vi fick se när vi kikade ner i vattenkikarna. Från att ha sett någon enstaka från land dök det plötsligt upp väldigt många fler när man väl tog sig ner under ytan.

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Insektskursen

Vi har några i klassen som kan mycket om det som de är särskilt intresserade av inom naturen. Den kunskapen får vi andra ibland ta del när vi är ute men det bästa tycker man ju vore om våra "experter" kunde ha mer regelrätta lektioner med oss så att vi också får en massa spännande kunskap att fylla våra huvuden med! Till slut blev det då så att Moa och Helena fick tid i schemat till att hålla några lektioner för oss med Moa och hennes insekter först på tur. I tre dagar fick vi dyka ner i insekternas fantastiska värld med en massa begrepp och arter att försöka fästa i minnet. Insekter är nämligen precis som andra organismer indelade i olika kategorier utifrån deras släktskap. En kategori är sedan indelad i ytterligare olika kategorier och så fortsätter det ända tills man kommer ner till en specifik art. Inom insekterna är de här olika kategorierna viktigare att kunna eftersom det är så många arter med otydliga kännetecken att det oftast är omöjligt att artbestämma dem. Därför pratar man istället oftast om familjer eller släkten. Där familjer är den kategori som sedan delas upp i olika släkten som sedan delas upp i olika arter. Total härdsmälta i hjärnan nu? Det blir svårare! För efter att Moa berättat hur man känner igen olika insektsordningar vilket är den första kategorin inom insekter, fick vi lära oss regeln aldrig-aldrig-alltid. Eller mer lättfattligt att man aldrig kan säga aldrig och aldrig alltid. Med andra ord finns det undantag till de regler som satts upp inom insekterna sådär som det ofta är när det gäller naturen. Efter att våra hjärnor blivit lite lagom mosiga fick vi själva i små grupper försöka sätta ut bilder på olika insekter på den ordning som de hörde till. Efter lite (snarare mycket) hjälp av vår fröken fick alla grupper bilderna rätt det till slut.

Vilken insektsordning kan du tänkas höra till då?

Dagen efter var det fint väder så då flyttade vi klassrummet utomhus med syftet att göra en dagfjärilsinventering. Det finns det två sätt att göra på och vi körde med den metod som kallas för punktlokal. Då står man stilla i en punkt i mitten på en cirkel som ska vara 25 m i diameter och 5 m hög. Där ska man stå, eller förslagsvis sitta tillbakalutad i en solstol med en kyld dricka i handen, i 15 min och så fort man ser en fjäril ska man pausa tidräkningen under den stund som krävs för att du ska lyckas fånga, artbestämma och släppa den. Ganska chill med andra ord! Vill du själv testa kan du läsa mer på den här hemsidan: Svensk dagfjärilsövervakning

Men tänker ni kanske nu var det inte en hel massa arter att hålla reda på inom insekter. Jo, men dagfjärilarna består bara av 122 arter vilket inte är en helt omöjlig mängd att lära sig. Dessutom är de flesta väldigt lätta att artbestämma då de har tydliga kännetecken.

På jakt med håven i högsta hugg!

Tredje dagen var vi inomhus och försökte artbestämma lite olika insekter som Moa tagit med sig. Kan ju nämnas att de var döda vilket insekter ofta måste vara för att man ska kunna artbestämma dem. Hit hör inte dagfjärilar som tur var inte, så vi slapp vara massmördare dagen innan. Där satt vi i alla fall med våra insektslik i mikroskop, för det är också något man måste ha för att kunna artbestämma de flesta insekter. En annan sak som också är nödvändig är bra bestämningslitteratur och vi var tvungna att ha olika böcker beroende på vilken insekt som låg framför oss. Det beror på att bestämningslitteraturen ofta bara innehåller en viss kategori insekter och inte alla arter som finns. Därför måste man ha något hum om vilken kategori som insekten hör till. Ja, det är inte helt lätt med insekter och det är nog därför många drar sig för dem, samt att folka brukar tycka att de är lite småäckliga. Men de är otroligt häftiga och det var spännande att få lära sig mer om dem de här tre dagarna. Vår stackars fröken var dock helt slut efter att dels ha drabbats av teknikstrul vilket av någon anledning bara verkar drabba lärare. Hon har dock inte blivit avskräckt utan kommer att komma tillbaka nästa år för att ge insektslektioner, så ni nya elever har något att se fram emot!

Glasburkar är bra om man vill kunna se vad man fångat för roligt!

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Hej Tony!

Vi har fått en ny lärare! Hans namn är Tony Sahlberg och precis som ni är vi lite nyfikna på vem han är så här bjuds nu på en kort intervju för att vi ska få veta just det!

Fotograf: Moa Pettersson

Vem är du? Berätta lite om dig själv.
Jag började min karriär som industriarbetare för många år sedan. Sadlade om och blev skogsarbetare samtidigt som jag hade ett litet jordbruk och ett företag. När skogsjobben tröt satsade jag på att utbilda mig. Jag har under många år sysslat med jakt och fiske. Jakten är numera nedlagd och har allt mer övergått till att jaga vilt med kamera. Fiske är fortfarande något jag sysslar med så fort jag får tid till detta. Efter många år som fältarbetare på Länsstyrelsen började jag läsa på Karlstads universitet. Jag har nu en biologexamen med inriktning på vatten, fisk, skog och vilt.

Vad har du för relation till skolan?
Jag gick Skogsbruksskolan 1983-84. Böjande efter några år på den utbildning som då hette Vilt & naturvårdslinjen, 1996-98. Föregångaren till Natur och faunavårdslinjen.

Vad har du gjort innan du började jobba här och hur du tror du att du kan få användning av det nu?
Direkt efter Vilt & naturvårdslinjen började jag jobba som fältarbetare på Länsstyrelsen Värmland. Med biotopkartering, inventering av glacialrelikter, elfiske, nätprovfiske och vattenprovtagning. De sista åren var jag in blandad i ett projekt kallat ”Vänerlaxens fria gång”. Där sysslade jag med en fiskevårdsplan på Klarälven och dess tillflöden, samt biotopvård av en större älv. Jag var även inblandad i vargforskningen i början av 2000-talet med pejling och spårning. Jag tror att mina arbeten, särskilt i fält, gör att jag kan lära ut hur arbeten inom den biologiska sektorn fungerar, både fältmässigt och på kontor. Kontorsjobb och arbeten med lagar och förordningar är ett område som tillkom under de sista åren på Länsstyrelsen. Teorin fick jag via universitetet, men även en hel del i Stöllet.

Vad tror du kommer att bli det roligaste med jobbet?
Det kommer att vara att träffa nya elever och kunna ge ut den kunskap jag fått genom åren, både praktik och teori. Att ha utbildning både inomhus och ute i fält ser jag som rena drömjobbet. Känner också att jag vill hjälpa människor att utvecklas framåt på det sätt jag gjorde under åren på skolan.

Har du något som du brinner extra mycket för inom Natur- och faunavård?
Det är fiske- och vattenvård. Efter åren på skolan blev jag helt inkörd på detta ämne. Det har fortsatt genom åren med både utbildningar och jobb. Jag har även ett brinnande intresse för vilt och skog.

Varför tycker du att man ska söka den här utbildningen?
Alla som har ett intresse för djur och natur och vill jobba inom dessa områden skall söka. Bredden på utbildningen gör att man kan få känna på olika områden inom biologin och kanske få ett specialintresse och då satsa på detta. Studiebesök och praktik gör att eleverna får de kontakter som är viktiga för fortsatt jobbsökande.

Hur ser dina planer ut för hur du ska lägga upp kursen? Kommer den att se ut ungefär som innan eller är det något som kommer att förändras?
Kursen kommer fortfarande att ha den bredd den alltid haft, det är kursens signum. Jag kommer dock att utöka de områden där jag ser att jobben kommer att finnas i framtiden. Mer praktik är en sak jag skall titta över om det går att få in i schemat. Viltbiologi, naturvårdsbiologi, tillsynsutbildning och en utökning på vatten är det jag funderar på. Det verkar vara inom dessa områden jobben kommer att finnas de närmaste åren.

Som avslutning kan du väl berätta vilket ditt smultronställe i Värmland är?
Några platser jag gärna återvänder till är Nordsjöskogen och många av de vattendrag som rinner ut i Klarälven i norra Värmland. Speciellt Götån, Halgån, Fämtan och Höljan

Hejdå Anders!

I våras fick vi reda på att det skulle bli lite förändringar i höst, då vår kära lärare Anders skulle sluta jobba på skolan. Efter 15 år i tjänst var det dags att testa på något nytt innan det är dags för pensionen. Tråkigt för oss men grattis till Länstyrelsen i Värmland som fått en fin ny kollega! :)

Givetvis kunde vi ju inte bara låta honom gå bara sådär, utan sista veckan när vi skulle bege oss ut på en botanikexkursion passade vi på att göra en liten kidnappning. Istället för att åka till en förvuxen äng för att nyckla blommor styrde vi kosan mot Brattfallet och Anders fick helt enkelt finna sig att läget var utom kontroll. Väl framme blev det fika och en trevlig avtackning där vi pratade om vilka minnen vi bar med oss från de här månaderna tillsammans. 

Förutom hembakat fanns det också alkoholfritt bubbel!

Anders gör vad han brukar och förevigar ögonblicket med sin kamera

Det bjöds på både bullar och blåbärskaka med hemgjord vaniljsås, mums!

På lappar hade var och en skrivit sitt bästa minne med Anders samt en sak som man gjort under kursen och aldrig skulle göra om. Anders fick dock själv gissa vem som skrivit vad!

Avslutningsvis har vi även knåpat ihop ett litet bildspel från året som varit. Varsågoda, här kommer The best of Anders!

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson

Slåttern

I början av augusti gav vi oss iväg mot Kalvhöjdens naturreservat där vi skulle tillbringa tre dagar för att lära oss om slåtter och allt däromkring. Tyvärr var vädret inte på vår sida denna gång, vilket det annars har varit för det mesta. Redan på vägen dit såg himlen olycksbådande grå ut och det slutade med att det regnade och snålblåste alla tre dagarna. Så vad gjorde vi då förutom att bli blöta? Jo, vi började med att få lära oss hur man slipar en lie. Två gurus hade vi till vår hjälp, och när dem gjorde det såg det väldigt enkelt ut, men när man själv skulle försöka var det desto svårare. Hur gör man då när man slipar? För det första måste du ha en fungerande slipsten som du blöter med vatten. När den blöta slipstenen sedan snurrar drar du eggen lite snett över i långsam takt. Om du har tur får du till rätt vinkel så att den blir slipad hela vägen ner till eggen. Har du otur, vilket så ofta var fallet blir bara en liten fläck slipad. Därför tog det sin lilla tid innan vi alla hade våra färdigslipade lieblad. Det var dock inte klart där, för först skulle du sätta fast ditt liteblad rätt på skaftet till lien. Det kan man ju tycka inte låter så svårt men det var det. Lien skulle nämligen sitta i rätt vinkel, vilket man testade genom att göra ett märke med eggen längst in mot skaftet och sedan dra ut lien. Om toppen på liebladet hamnade på samma ställe som märket var det rätt monterat. Till slut lyckades vi alla även med det och då bar det av till ängen. Men inte utan att tänka på säkerheten, man skulle helst hålla i lien så att liebladet var i luften ovanför huvudet. Detta för att inte riskera att skära någon med den supervassa eggen som man så noga slipat fram. Med andra ord såg vi inte ut som en grupp av liemän(och damer) utan mer som fanbärare om flaggan nu varit ett lieblad istället.

Fotograf: Moa Pettersson

Vi slipar våra kunskaper!

Fotograf: Moa Pettersson

Slipningen krävde full koncentration och en stadig hand

Sedan var det dags för nästa svåra moment, nämligen hur man skulle jobba med lien för att lyckas skära av gräset. Tricket var att låta lien glida på marken i svepande rörelser och ta små sektioner av gräset i taget. Det var lite svårt i början men efter ett tag kom man in ett härligt flow. Om man ville ha en lättare arbetsuppgift kunde man kratta ihop det slagna gräset i högar som vi sedan skulle ta och torka i hässjor. Vad är då det? Den närmaste förklaringen man kan komma är att det är en väldigt bred och kort stege, ca 4 m bred och 2 m hög. På stegpinnarna tar man och lägger det slagna gräset så att det hänger ner. Så jobbar man nerifrån och upp tills hela hässjan är täckt. Sen låter man gräset hänga där några dagar och torka och ber samtidigt till vädergudarna att det inte regnar för då riskerar gräset istället att börja mögla. Om allt går bra får du dock ett jättefint hö med mycket näring till dina fyrbenta, gräsätande vänner! Nu gjorde vi dock bara det med en del av höet, resten körde vi iväg med häst och vagn där några tog chansen att åka med.

Fotograf: Elin Kannerby

Hö på väg att bärgas. I bakgrunden har Moa hittat något intressant!

Fotograf: Elin Kannerby

Så här ser hässjorna ut. Visst är de finare än ensilagebalarna?

Varför allt detta arbete då? Ängar är den artrikaste miljön vi har i Sverige men tyvärr är det inte så många av dem kvar. Vad är då en äng? Det räcker inte med vilken välklippt gräsmatta som helst, för att det ska få kallas för en äng ska marken vara väldigt näringsfattig så att bara de mest härdiga växterna kan växa där. De har nämligen anpassat sig så att de klarar sig under sådana förhållanden men så fort näringen i marken ökar trängs de undan av mer konkurrenskraftiga arter. Det är därför som det inte går att klippa gräset på en äng annat med en lie. Den skär av gräset nere vid marken så att hela grässtrået följer med i ett stycke. Om du tex kör med en gräsklippare eller grästrimmer kastar de omkring gräset så att de skär det i småbitar. Det gör att du inte kan kratta ihop allt gräs och sedan transportera bort det. Nyckeln till en fin äng är nämligen att hela tiden transportera bort näring så att jorden fortsätter vara näringsfattig. Om man inte gör det gödslar marken sig själv med de döda växtdelar som bildas varje år. Puh, då har vi klargjort det, men ärligt talat så får man inte underskatta skönheten i en äng också. Varje dag som vi var på Kalvhöjden var en fröjd för ögat!

Fotograf: Moa Pettersson

Att slå med lie är som balsam för kropp och själ!

Fotograf: Moa Pettersson

Många arter trivs på ängsmarker, bla den här makaonfjärilslarven.

Tiden gick fort och det dröjde inte länge innan sista dagen kom, då vi fick hjälpa till med att hamla två träd på ängen. Med skäror och de lite mer moderna grensaxarna knipsade vi av de nyaste grenarna. De som var mer besläktade med apor än oss andra gav sig till och med upp i träden och tog de svåråtkomliga grenarna därifrån. Sen var det med tunga hjärtan som vi var tvungna att lämna den fina Bullerbynstillvaron och de söta små kattungarna som alla tagit till sina hjärtan. Och så blev vi en del av alla människor som genom historien slitit på ängarna för att bärga hö, med den skillnaden att vi inte gjorde det för vår överlevnad utan snarare för ängsmarkernas överlevnad och alla arter som lever där.

Fotograf: Moa Pettersson

Dessa söta, små busfrön charmade oss alla!

Fotograf: Moa Pettersson

Vacker arbetsplats man hade!

Botanik

Våra sista dagarna på vårterminen och de första dagarna på höstterminen spenderades ute i fält där vi försökte lära oss det mesta om floran runt omkring oss. Utrustade med floror både med och utan bilder, en lupp och vår lärare Anders engagemang så gav vi oss in i nycklingens något snåriga värld. Vi besökte sätrar, myrar, skogsgläntor med mera.

Floror med bilder har oftast en liten nyckel men för det mesta använder man bild och bildtext för att ta reda på rätt art i dem, med andra ord "Kalle-ankar" sig fram.

Överraskande sällan doftar man på blommorna när man nycklar dem.

Kronbladens utseende är en sak som kan säga vilken art det är.

I botanikens värld är allt väldigt smått, men då kommer en lupp väl till pass!

Det var som synes inte alltid helt problemfritt att nyckla!

Vid nycklingen kollar vi på växternas olika karaktärer, och många nya begrepp fick pluggas in. Man börjar med att räkna hur många ståndare och pistiller blomman har, vilket var lättare sagt än gjort. Till en början håller man en fin blomma i handen, och lagom tills man nycklat fram vilken art det var hade man bara smulor och strimlor kvar i handen. Så blommorna njuter man mest av när de växer kvar på backen. Vi hittade även en tjusig ollonborre samt en liten späd låsbräken.

Fullt fokus!

Blomman innan man börjat nyckla, till efterbilden fanns det inget kvar...

En ollonborre med sina fina "lösögonfransar"

Livet spirar, i det här fallet i form av en liten låsbräken!

Fotograf till alla bilder i inlägget är Moa Pettersson