I början av augusti gav vi oss iväg mot Kalvhöjdens naturreservat där vi skulle tillbringa tre dagar för att lära oss om slåtter och allt däromkring. Tyvärr var vädret inte på vår sida denna gång, vilket det annars har varit för det mesta. Redan på vägen dit såg himlen olycksbådande grå ut och det slutade med att det regnade och snålblåste alla tre dagarna. Så vad gjorde vi då förutom att bli blöta? Jo, vi började med att få lära oss hur man slipar en lie. Två gurus hade vi till vår hjälp, och när dem gjorde det såg det väldigt enkelt ut, men när man själv skulle försöka var det desto svårare. Hur gör man då när man slipar? För det första måste du ha en fungerande slipsten som du blöter med vatten. När den blöta slipstenen sedan snurrar drar du eggen lite snett över i långsam takt. Om du har tur får du till rätt vinkel så att den blir slipad hela vägen ner till eggen. Har du otur, vilket så ofta var fallet blir bara en liten fläck slipad. Därför tog det sin lilla tid innan vi alla hade våra färdigslipade lieblad. Det var dock inte klart där, för först skulle du sätta fast ditt liteblad rätt på skaftet till lien. Det kan man ju tycka inte låter så svårt men det var det. Lien skulle nämligen sitta i rätt vinkel, vilket man testade genom att göra ett märke med eggen längst in mot skaftet och sedan dra ut lien. Om toppen på liebladet hamnade på samma ställe som märket var det rätt monterat. Till slut lyckades vi alla även med det och då bar det av till ängen. Men inte utan att tänka på säkerheten, man skulle helst hålla i lien så att liebladet var i luften ovanför huvudet. Detta för att inte riskera att skära någon med den supervassa eggen som man så noga slipat fram. Med andra ord såg vi inte ut som en grupp av liemän(och damer) utan mer som fanbärare om flaggan nu varit ett lieblad istället.
Fotograf: Moa Pettersson
Vi slipar våra kunskaper!
Fotograf: Moa Pettersson
Slipningen krävde full koncentration och en stadig hand
Sedan var det dags för nästa svåra moment, nämligen hur man skulle jobba med lien för att lyckas skära av gräset. Tricket var att låta lien glida på marken i svepande rörelser och ta små sektioner av gräset i taget. Det var lite svårt i början men efter ett tag kom man in ett härligt flow. Om man ville ha en lättare arbetsuppgift kunde man kratta ihop det slagna gräset i högar som vi sedan skulle ta och torka i hässjor. Vad är då det? Den närmaste förklaringen man kan komma är att det är en väldigt bred och kort stege, ca 4 m bred och 2 m hög. På stegpinnarna tar man och lägger det slagna gräset så att det hänger ner. Så jobbar man nerifrån och upp tills hela hässjan är täckt. Sen låter man gräset hänga där några dagar och torka och ber samtidigt till vädergudarna att det inte regnar för då riskerar gräset istället att börja mögla. Om allt går bra får du dock ett jättefint hö med mycket näring till dina fyrbenta, gräsätande vänner! Nu gjorde vi dock bara det med en del av höet, resten körde vi iväg med häst och vagn där några tog chansen att åka med.
Fotograf: Elin Kannerby
Hö på väg att bärgas. I bakgrunden har Moa hittat något intressant!
Fotograf: Elin Kannerby
Så här ser hässjorna ut. Visst är de finare än ensilagebalarna?
Varför allt detta arbete då? Ängar är den artrikaste miljön vi har i Sverige men tyvärr är det inte så många av dem kvar. Vad är då en äng? Det räcker inte med vilken välklippt gräsmatta som helst, för att det ska få kallas för en äng ska marken vara väldigt näringsfattig så att bara de mest härdiga växterna kan växa där. De har nämligen anpassat sig så att de klarar sig under sådana förhållanden men så fort näringen i marken ökar trängs de undan av mer konkurrenskraftiga arter. Det är därför som det inte går att klippa gräset på en äng annat med en lie. Den skär av gräset nere vid marken så att hela grässtrået följer med i ett stycke. Om du tex kör med en gräsklippare eller grästrimmer kastar de omkring gräset så att de skär det i småbitar. Det gör att du inte kan kratta ihop allt gräs och sedan transportera bort det. Nyckeln till en fin äng är nämligen att hela tiden transportera bort näring så att jorden fortsätter vara näringsfattig. Om man inte gör det gödslar marken sig själv med de döda växtdelar som bildas varje år. Puh, då har vi klargjort det, men ärligt talat så får man inte underskatta skönheten i en äng också. Varje dag som vi var på Kalvhöjden var en fröjd för ögat!
Fotograf: Moa Pettersson
Att slå med lie är som balsam för kropp och själ!
Fotograf: Moa Pettersson
Många arter trivs på ängsmarker, bla den här makaonfjärilslarven.
Tiden gick fort och det dröjde inte länge innan sista dagen kom, då vi fick hjälpa till med att hamla två träd på ängen. Med skäror och de lite mer moderna grensaxarna knipsade vi av de nyaste grenarna. De som var mer besläktade med apor än oss andra gav sig till och med upp i träden och tog de svåråtkomliga grenarna därifrån. Sen var det med tunga hjärtan som vi var tvungna att lämna den fina Bullerbynstillvaron och de söta små kattungarna som alla tagit till sina hjärtan. Och så blev vi en del av alla människor som genom historien slitit på ängarna för att bärga hö, med den skillnaden att vi inte gjorde det för vår överlevnad utan snarare för ängsmarkernas överlevnad och alla arter som lever där.
Fotograf: Moa Pettersson
Dessa söta, små busfrön charmade oss alla!
Fotograf: Moa Pettersson
Vacker arbetsplats man hade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar