Natur & Fauna 2017: Svampkursen

Hösten började nalkas i Stöllet men trots det var värmen från sommaren fortfarande kvar än så länge. Enda skillnaden var att det hade börjat dyka upp allt fler små hattar ute i skogens djupa vrår. Tyvärr gjorde det fina vädret det svårare för svamparna att gro då det var väldigt torrt i skogen på grund av att det inte regnat på evigheter. Trots de dåliga förutsättningarna började vi vår tvådagars svampkurs i spänd förväntan på att få lära oss mer om skogens läckerheter men även om arter utan matvärde. Helena som jobbar med svampar var vår lärare under de här dagarna och hon började med den mest basic faktan. Hon berättade då om vad en svamp är, vilka släkten som finns och lite om matsvampar och vad man ska tänka på för att slippa eventuella förgiftningar. En jättebra broschyr om giftsvampar som vi då fick oss tilldelade finns att ladda ner gratis här.

Fotograf: Elin Kannerby

Toppig giftspindling, en av Sveriges giftigaste svampar som skadar njurarna om man äter av den. Plocka inte med andra ord!

Lite uppskrämda men uppspelta begav vi oss sedan iväg på en svamptur för att försöka hitta lite svamp. Med knastertorr mossa under fötterna stövlade vi runt och plockade alla svampar som vi tyckte såg roliga, intressanta och konstiga ut. Med andra ord var det inte meningen att vi skulle ta och plocka något särskilt utan bara de svampar som vi var nyfikna på. Sedan satte vi oss i en ring med våra fynd som vi fick beskriva utseendet på för att träna på artbeskrivningar. Om vi själva inte kunde arten sa svampexperten herself det och på så sätt lärde vi oss en hel del arter och deras utseende. En del svampar tog vi också med tillbaka till skolan och lade i en svamputställning där varje art fick en vit bricka och en liten lapp med olika färg beroende på om det var en matsvamp, giftig svamp eller bara en svamp. För det är nämligen så att av 10 00 svamparter i Norden så är bara 100 bra matsvampar och så finns det några som är giftiga men den stora massan är bara oaptitliga. På lappen skrev vi ner namnet på svampen men även om det var en signalart eller rödlistad.

Fotograf: Moa Pettersson

Några av svampfynden första dagen, de flesta av släktet spindelskivlingar.

Nelly beskriver hur en av hennes svampar ser ut.

Andra dagen tillbringade vi ute i strålande solsken i naturreservatet Nordsjöskogen, en gransumpskog. Vi valde att åka till den här skogen eftersom svamparna antagligen inte hade drabbats lika hårt av torkan där på grund av att marken redan från början var så blöt. Det visade sig bli ett lyckokast. För så fort vi passerat det fina(sarkasm) kalhygget som man var tvungen att korsa för att komma in i reservatet dröjde det inte länge innan någon ropade "Svamp!". Eller ropade och ropade, de två som hittade den viskade först lite sinsemellan om det kunde vara en matsvamp innan de lite diskret försökte fråga Helena utan att vi andra skulle märka det. Helena däremot utropade att det var rödgul trumpetsvamp och en jättefin matsvamp. Som tur var växte det enorma mängder av den där så att alla som ville kunde fylla sin medhavda svampkorg. Det är ju dock ett exempel på hur hemlighetsfulla vi svenskar är med våra svampställen och de flesta skulle nog inte avslöja sitt bästa svampställe förrän på dödsbädden. Desto roligare är det ju då när svampen räcker till alla som vill ha utan att några stackare behöver stå utan. Ett perfekt avslut på svampkursen med andra ord, då vi alla fick känna på lyckan av att hitta många små, smaskiga hattar i mossan. Den upplevelsen gav nog mersmak för många.

Fotograf: Helena Björnström