När vi åkte längs med E16/E45:an började det, boom, helt plötsligt att snöa som om vi korsat en magisk gräns. Trots vädergudarnas försök att stoppa vår framfart fortsatte vi dock tappert till Malung. Va, tänker ni nu kanske, är inte vi som bor i Stöllet vana vid snö vid det här laget? Mja, de flesta av oss har väl en förkärlek för snö men nu när vi kom tillbaka efter påsklovet så hade det tjocka snötäcket i Stöllet äntligen smält bort. För särskilt två personer var detta en ren välsignelse och vad de andra än sa så var de nog också lite lättade (borde vara det iallafall!). Anders vart lite ledsen över att vi inte kunde åka Vita Blixten längre (men det var nog många som hurrade inombords). I vilket fall som helst var det skönt att kunna slänga in vinterkängorna längst in i garderoben och tänka att de inte skulle behöva tas ut den här terminen igen. Åh så fel man kan ha, vilket vi snart skulle komma att upptäcka!
Fotograf: Helena Björnström
Det var lite kallare och vitare än vad vi hade tänkt oss...
Andreas och hunden Doris övervakar arbetet.
Efter att vi kommit till ett snöbeklätt Malung fortsatte vi vår färd till skogen där vi skulle dra fram med yxa och andra tillhuggen. Där hade Andreas en liten genomgång om vad vi skulle göra och varför. Vi fick bland annat lära oss att en lövskog kan göras till en skog med höga naturvärden mycket snabbare än en barrskog. Det tar bara några decennier jämfört med flera hundra år för en barrskog. Ringbarkning är ett sätt att snabba på naturen genom att man skadar träden så att de dör snabbare än vad de hade gjort på naturlig väg. Det gör att man kan få en naturskog att uppstå snabbare, för i en sådan skog är nämligen den döda veden, stående och liggande, väldigt viktig för många arter.
I det här fallet ville vi särskilt gärna ha hit den vitryggiga hackspetten! Den stackars fågeln är akut hotad i Sverige med bara 12 fåglar i hela landet. Vad beror då det här på? Jo, den vitryggiga hackspetten vill leva i skogar med mycket lövträd och många döende och döda träd. De här miljöerna är idag en bristvara pga skogsbruket där man mestadels odlar gran samt tall och därtill inte har mycket död ved i skogarna. Nu tänker ni kanske, men så mycket arbete för en enda liten ynka fågel? Nej, nej, fel, fel! Genom att skapa de miljöer som den vitryggiga hackspetten trivs i, skapar man samtidigt miljöer som många andra hotade arter också vill ha. Med andra ord är den vitryggiga hackspetten en paraplyart som man kan använda som reklampelare för att få in pengar till att göra skogar som även skalbaggar och andra arter trivs i men som folk kanske inte är lika villiga att skänka pengar till(konstigt va!?).
Fotograf: Helena Björnström
Så här ser ett ringbarkat träd ut.
Fotograf: Moa Pettersson
Vitryggig hackspett.
Efter genomgången gav vi oss in i lövskogen som vi skulle lemlästa för den goda sakens skull! På ett led med nerböjda, luvförsedda huvuden, gick vi som döden själv på en snöklädd stig tills vi kom till en plats med passande träd. Där fick vi order om att ringbarka häggar och de lite större björkarna. Sådana fanns det gott om så det var bara att välja ut ett lämpligt träd och börja hugga. Vi ringbarkade inte alla träd men det var inte heller meningen, man måste ju ha lite levande träd kvar också! Särskilt bra var det att ringbarka träd som skuggade döda, liggande träd för dem vill man gärna ha solbelysta. Sälgarna skulle vi dock spara för de är nämligen viktiga för humlor och bin som får sin livsviktiga nektar från dem när de blommar på våren. Hur som helst var det nog många i klassen som fick ur sig sina aggressioner den här dagen, som en bonus dessutom värk i armar och händer för den delen! Vi som är så vana vid att man ska bevara och låta skogen vara orörd, högg nu för fullt och skadade träd till höger och vänster! Vi anpassade oss dock snabbt till den rådande situationen och förvandlades från milda, väna naturnördar till yxhuggande monster("Dö, dö, DÖ trädet!"). Under arbetets gång fick vi veta att han som ägde skogen ville att den skulle bli en skog med höga naturvärden. Andreas som till vardags jobbar på Skogsstyrelsen hade därför på eget initiativ bestämt sig för att ringbarka skogen. Han var väldigt glad att vi kunde hjälpa honom, för det hade nog inte varit roligt att ensam gå och ringbarka alla träden. Och vi var ju bara glada över att få hjälpa till, det var trots mjölksyran ändå roligt när man var flera.
Fotograf: Helena Björnström
Ett bra sätt att få utlopp för eventuell inneboende ilska men ack så jobbigt för armarna!
Fotograf: Helena Björnström
Några som står och funderar på vilket träd som ska bli det nästa offret för yxan.
I slutet av dagen tog Andreas även till motorsågen och högg ner några träd helt för att få lite liggande död ved. När vi arbetat igenom ett stort parti av skogen fick vi syn på två granar och order om att de skulle tillintetgöras! För om det är något träd man inte vill få in i skogen är det granen! Det beror på att den konkurrerar ut lövträden vilket på sikt förvandlar lövskogen till en barrskog. Tack vare att fågelskådarna i området hade gått och ryckt upp granplantor när de var i skogen och skådade fågel fanns det inte många granar i området vilket var väldigt arbetsbesparande för oss. Tänk bara vilka små saker som kan göra så stor skillnad! Samma sak är det med kläder...många av oss hade klätt oss lite för svalt med våren i tanken istället för två minus och snöfall vilket gjorde att nog många var lite småfrusna i slutet av dagen. Vi var dock väldigt nöjda med vårt hårda arbete och åkte hem glada och stolta. Kanske några av oss kommer att komma tillbaka om sisådär sjuttio år för att kolla hur skogen ser ut då...
Fotograf: Helena Björnström
Vid slutet av dagen var vi kanske lite för huggalna...Se upp Malung!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar