Klara och redo vid nio gav vi oss ut för att spåra. Det hade slutat snöa ganska nyligen så Anders sa åt oss att vi inte skulle ha för stora förhoppningar om att hitta spår, men om vi hittade spår så skulle de vara väldigt bra. Lite halvt förhoppningsfulla hoppade vi in i minibussarna.
Det var lite trixigt att köra i slasket men till slut kom vi fram till vägen vi skulle köra på och... vi hittade PERFEKTA vargspår! Det är ju fantastiskt, att det nyligen snöat innebar ju att vargarna ganska nyligen varit här. Spännande! Vi följde spåren lite framåt längs vägen tills vargarna hade vikit av från vägen. Precis innan spåret hade vikt av vägen hittade vi något mystiskt, någon svart sörja. Skumt! Inte ens Anders visste vad det var. Vi funderade på ifall det var avföring... eller kanske spya. Svart geleliknande gegg var det i alla fall.
Anders hörde av sig till Per, som följer upp spår-anmälningar i området. Han kom förbi, hälsade och berättade för oss att det sörjiga var avföring. Vargen hade nyligen ätit något kadaver och det hade gjort att avföringen blivit så lös och mörk. De som vågade lukta berättade att det hade luktat lite metalliskt.
Vi tog en tidig lunch och gav oss sen av för att bakspåra, alltså att följa spåren bakåt. Anledningen till att man gör detta är bland annat för att man inte ska stressa det djur man spårar. Intressant nog är att man faktiskt får reda på exakt samma information av att bakspåra och framspåra! Under spårningen passade några också på att titta på lavar, mossor och svampar.
Eftersom bilder ger mer än ord så kommer här en hel drös!
P.s är ni mer nyfikna på spårning så kan man läsa och lära sig mer på viltskadecentrets hemsida, för att komma dit klickar ni här.
(Fotograf: Helena Björnström)
(Fotograf: Elin Kannerby)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar